Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nordiska akvarellmuseet | Disney – konsten att berätta

I Disneys regi fick gamla klassiker ett nytt liv som påverkat hur bildberättelserna ser ut idag. GP:s konstskribent Sara Arvidsson hittar många guldkorn i Akvarellmuseets utställning av skisser och målningar, men saknar den problematiserande analysen.

Film och konst

Disney – konsten att berätta

Visas till och med 4 september

Disney – konsten att berätta är en påkostad vandringsutställning som har sammanställts av Walt Disney Animation Research Library. Den premiärvisas på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn för att senare turnera vidare till andra orter i Europa. Ett fåtal kortfilmer kan ses i sin helhet, men det är framförallt de förberedande skisserna och målningarna på papper som tar plats. De ger en värdefull inblick i de undersökande processer och bortgallringar som sysselsatte företagets kreativa team.

Läs också GP:s Maria Dommellöfs recension: Akvarellmuseet blir okritisk Disneyvärld

Sägner, myter och sagor – många av dem bisarra och blodiga, putsades upp för att passa en samtida familjepublik. En av utställningens viktiga poänger är hur H.C. Andersens och bröderna Grimms sagor har kommit att transformeras till typiska Disney-produkter. När man läser Den lilla sjöjungfrun eller Törnrosa framkallas inte nödvändigtvis de subjektiva inre bilder som brukar uppstå när man läser en bok, det är troligare att man föreställer sig de animerade återgivningarna av berättelsen.

Walt Disneys imperium inleddes under 1920-talet när han flyttade till Hollywood. 1928 producerades Musse Pigg som Ångbåtskalle och den revolutionerade branschen med sitt synkroniserade ljud. Bredvid den käcke filuren Musse, som var Disneys egen innovation, vidareutvecklades etablerade historier och bildtraditioner.

Ett exempel på det senare är kortfilmen Vårens gudinna (1934) som baseras på myten om den grekiska gudinnan Persefone. I den anas inspiration från konsthistoriens gömmor, inte minst från Botticellis 1400-tals målning Primavera.

I Fantasia (1940) – ett musikaliskt äventyr som brukar beskrivas som Disneys främsta film – dammas den antika mytologin av igen. Bland idéskisserna i pastell som kan betraktas på museet finns bland annat en bild av Zeus som är påtagligt lik William Blakes ikoniska verk The Ancient of Days (1794). I Disneys regi fick gamla klassiker nytt liv, och omtolkningarna har i sin tur påverkat hur bildberättelserna ser ut idag.

Många konstnärer knöts till studion, såsom Mary Blair, Eyvind Earle och Gustaf Tenggren. I utställningen visas ett par av den senares verk som gjordes i samband med utvecklingen och marknadsföringen av Snövit och de sju dvärgarna (1937). I dem ser Snövit ut som hon brukar medan några övriga teckningar avslöjar tidigare versioner, där hennes hår är ömsom blont, ömsom rött.

Men hur ljuv Snövit än är, framstår hon liksom många av Disneys hjältinnor, med undantag från den komplexa Elsa i Frost (2013), som en ganska intetsägande person. De elaka styvmödrarna eller häxorna har åtminstone någon typ av karaktär. Och det förefaller vara i dessa två fack som Disneys kvinnoaktörer inordnas: oskuldsfull, vacker och tråkig eller äldre, bitter och avundsjuk.

Teckningarna av Snövits ilskna styvmamma gör mig beklämd; de speglar en kvinnosyn som är alltigenom rutten. Att värderingarna i många av Disneys äldsta filmer inte känns speciellt fräscha är förklarligt: de författades och animerades i en annan tid. Men att de sexistiska och rasistiska inslagen inte alls kommenteras i vare sig utställningen eller den tjocka katalogen är märkligt.

Det finns många guldkorn att utforska, exempelvis Norman Fergusons uttrycksfulla och råa arbeten till Tre små grisar (1933). Det är njutbart att ta del av de livliga skisserna som stundtals också skapats av anonyma tecknare. Strategin att stryka den problematiserande analysen är däremot inget lyckodrag, då den hade kunnat bidra till att göra utställningen verkligt brännande. Liksom Disneys kvinnoporträtteringar blir nu helhetsintrycket lite för retuscherat och platt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.