Det finns dagar då det är tråkigare än vanligt att ha sitt jobb i hemmet utan arbetskamrater och med radion som enda sällskap. Torsdagen i oktober då Nobelpriset i litteratur tillkännages är en sådan dag. Strax efter klockan ett uppstår en kort stund av intensiv lägereldskänsla när alla plötsligt verkar bry sig om samma sak. Den stunden vill man dela med andra människor; det är inte lika roligt att hurra eller för den delen googla i ensamhet.
Under min tid som bokhandelsmedhjälpare på Wettergrens på Avenyn var denna dag den stora högtiden mellan bokrea och julrusch. Man hade kanske något snyggare på sig, putsade lite på sin namnskylt på bröstet och vid morgonmötet före öppning var alla laddade som för en final i fotbolls-VM. Böcker av förhandstippade författare lades fram, numret till det hetaste förlaget slogs in i telefonen för att spara tid och uppe på den höga informationsdisken placerades det allra viktigaste: radion. När klockan närmade sig ett började kunderna samlas kring disken, beredda att kasta sig över bok eller möjligen personal.
Jag högg själv en roman när Nadine Gordimer vann 1991. En kvinna fick priset! Jag var 19 år och hade aldrig varit med om det.
Många år senare bevakade jag denna litterära happening på plats i Börshuset i Stockholm och fick både se dörren öppnas och höra reaktionerna, vilket också var speciellt och ganska festligt. Det är inte varje dag journalister i grupp visar känslor på det där viset.
Häromåret fick jag sådan abstinens efter den där samhörighetskänslan att jag vid lunch åkte till närmaste bokhandel för att få mig en dos. Det gick verkligen jättedåligt. Här pågick allt precis som vanligt och någon sändning att lyssna på var det inte tal om. Killen i kassan tittade på mig som om jag frågat efter knark, vilket man ju visserligen skulle kunna kalla det.
Det hela slutade med att jag lämnade butiken och fick ta del av det högtidliga beskedet som en flash i mobilen, eller om det var min personliga och extremt snabba nyhetsbyrå som messade mig. Instinktivt ville jag gå tillbaka och se om något hade hänt inne i bokhandeln - party, förvirring, omskyltning, vadsjuttonsomhelst - men rädd att bli besviken åkte jag hem.
I år var förutsättningarna annorlunda. Ärtgänget i Sävedalen - pensionärer som träffas varje torsdag för stavgång, ärtsoppa och underhållning av olika slag - hade bjudit in min mamma att prata vid just denna tid och jag skulle följa med. Men kunde man ta med sig Sara Danius till Folkets Hus? Komma där som en tonåring och lägga mobilen bredvid sopptallriken.
Jag hade inte behövt vara orolig. Denna pigga samling var också nyfiken och jag fick äran att förmedla nyheten live genom min telefon via mikrofon till den fullsatta lokalen. Strax innan det var dags för Danius att öppna dörren och komma med det stora tillkännagivandet fick pensionärerna vid långborden frågan om vem de trodde skulle vinna. Det blev tyst någon sekund och sedan ropade en man: Bob Dylan.
