Niklas Ekdal skrivit en sympatisk bok i ett ämne som kanske bara konsten förmår dra de fulla filosofiska konsekvenserna av, menar Carl Erland Andersson.
Niklas Ekdals bok Hur jag dog är egentligen tre stycken. Den första en rapsodisk, lite nyckfullt kringströvande självbiografi om en man som jobbat på försvarsstaben, rest runt, debatterat och agerat politisk redaktör på DN. Den andra en mer koncentrerad skildring av den depression som resulterade i ett självmordsförsök, och kampen att ta sig upp ur detta svarta hål. Och så en tredje bestående av tankar kring självmordet som samhällsproblem, prudentliga och – än en gång – inte så lite nyckfulla. Var bok rör sig runt döden som öm, sårig punkt, men i olika banor.
Det rent självbiografiska är en bakgrund, kulissbygget mot vilket depressionen avtecknar sig med vass skärpa. Som råmaterial till en liberal generationsroman, en utan större dramatik eller vidlyftigare uppgörelser med en barndom (egentligen inga alls) är det lite tunt, borgerligt ombonat. Jag menar inte detta ironiskt. Niklas Ekdal var/är helt enkelt en lycklig man. Men han fick en hjärnskakning. I och med det började han kana utför, ner i mörkret. En dag gick han ner i källaren och tog en överdos tabletter.
Det senare är så att säga romanämnet i boken; jag återkommer strax till detta. Det andra, resonemangen menade som ett sympatiskt och kraftfullt försvar för livet, pekande mot självmordet som ett stort samhällsproblem (det sker dubbelt så många självmord som mord i världen) är plock från det stora humanistiska bordet, poänger och argument. Det blir väldigt mycket, understruket och avklarat, klokt och nyanserat. Bitarna passar följsamt samman till den bild Ekdal vill förmedla. Men i sprickorna drar det fortfarande kallt ur underjorden.
Han säger på ett ställe att han är en medelmåtta, och att detta är en bra livsförsäkring. Oavsett självbild – hans brist på existentiell extremism – innebär naturligtvis detta inte en nödvändigtvis medelmåttig bok. I böcker och texter kan man ta större risker än i livet. Niklas Ekdal undviker dock försiktigtvis riskerna.
Han hänvisar till Al Alvarez berömda bok om självmord, När livet mist sin mening, ja så hette första svenska utgåvan. Korrekt titel är dock Den grymme guden, som på den senare pocketutgåva jag haft. Alvarez skriver nämligen inte enbart om meningsbrist och depression; han utforskar självmordet som inåtvänd extremism, den aktiva handling som med iskyla ifrågasätter alla argument vi hopar mot den, och tar därmed ett steg vidare från psykologi till existentialism. Men här närmar vi oss mer skönlitteraturens möjligheter.
Det är i fiktionen man kan tillåta sig gå hur långt som helst. Där finner man exempelvis Kirillov i Dostojevskijs Onda andar, han som menar sig begå självmord därför att han är lycklig. Eller Alain i Pierre Drieu la Rochelles Tag mitt liv, självmördaren som sin sista dag i livet besiktigar sig själv och sin omgivning, sina vänner. Niklas Ekdal har inte de ambitionerna. Han har skrivit en sympatisk bok i ett ämne som kanske bara konsten förmår dra de fulla filosofiska konsekvenserna av.
