Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Anna-Karin Hellqvist, Viola Bao och Göran Greider.

Anna-Karin Hellqvist: Ni som är inne i värmen är del av poesins kris

Poeterna anser att de är omgivna av idioter, skriver Göran Greider i DN. Poeten Anna-Karin Hellqvist tycker att det är den idiotiska strukturen som är problemet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag följer kulturdebatten med nöje och som alltid på håll. Debatten börjar uppiggande men hastar snart tillbaka in i sitt bekant krångliga och ibland helt exkluderande språk. Som Viola Baos rad om "poesins återgång till modernismens utopiska negativitet". (DN 15/2)

LÄS MER: Kritiken ger läsaren ingång till poesin

På kvällen står jag i mitt nattlinne och torkar kladdiga fläckar från köksbordet och jag ska som vanligt gå upp klockan 05.45 nästa morgon och cykla till en arbetsplats där jag arbetar som sjuksköterska. Ett yrke jag utfört i 18 års tid. Göran Greider skriver (DN 11/2) att han är övertygad om att det citat ”finns ett stort uppdämt behov av lättillgänglig poesi hos vanligt folk.” ”En poesi som bär gula västar.”

Vilka av dagens poeter har någonsin till exempel arbetat inom vård, service och omsorg mer än en pissig sommar när de var 18 och inte kom in på första försöket till Biskops Arnös författarlinje?

Vad menar Greider? tänker jag. Vem ska skriva den poesin? Nej! – vem skulle publicera den poesin i dag?

Missförstå mig inte, jag tycker Greider till stor del har rätt i sin artikel och han har i övrigt gjort mycket för svensk poesi. För några veckor sedan köpte jag till och med en antologi över 1980-talets poeter som han gav ut tillsammans med Madeleine Grive 1989.

Men jag vill ställa frågan – vilka av dagens utgivna poeter skriver tillgänglig poesi? Saknar de inte helt enkelt den bakgrunden? Vilka av dagens poeter har någonsin till exempel arbetat inom vård, service och omsorg mer än en pissig sommar när de var 18 och inte kom in på första försöket till Biskops Arnös författarlinje? Ja, jag generaliserar, men nästan alla utgivna poeter i dag filtreras genom samma skolor, utbildningar och är alla kompisar med varandra som Jack Hildén villigt erkänner. (Aftonbladet 10/2)

Aftonbladets Jack Hildén medger att alla som deltar i poesidebatten är kompisar med varandra.. Bild: Adam Wrafter/SvD/TT

Jag ville skriva. Men jag saknade flera saker, som till exempel kulturellt kapital eller ekonomisk förutsättning, för att söka en litterär utbildning. För vad var viktigare än att skriva? Mat på bordet och möjligheten att betala hyran kanske, pensionsspara och spara pengar eftersom jag varken har familj eller arv som kan backa med en enda krona.

Det är minst sagt speciellt att nästan inget jag skrivit varit intressant under årens lopp efter att förlag, tidskrifter och kulturarbetare förstått att jag inte är någon.

Men tror ni ärligt talat att de poeter som publiceras i dag är de enda som finns? Jag har lönearbetat heltid sedan 22 års ålder, samma år gav jag ut min första diktsamling. Som jag betalade själv med mina sparpengar. Jag har skrivit mycket sedan dess. Läst. Skrivit mig in, skrivit mig fram till den stil och det sätt som är mitt. Men det är minst sagt speciellt att nästan inget jag skrivit varit intressant under årens lopp efter att förlag, tidskrifter och kulturarbetare förstått att jag inte är någon, det vill säga varken har ett fint cv på skrivarlinjer jag läst eller ett nätverk bestående av kreddiga kulturskribenter och poetkompisar. De enda som aldrig sagt nej är biblioteken, alla har tagit emot mina böcker och bjudit in mig att läsa.

LÄS MER: Kritikerna är inte för negativa – de är för slängiga

Och nu debatterar ni poesins kris? Jag menar, det är väl helt uppenbart att alla ni inne i värmen själva är delaktiga till den. Att ni värnar om att tjäna en exkluderande struktur när ni väl pressat er igenom de där nålsögonen med era akademiska bakgrunder och fina titlar. Ja, det handlar om klass. Och jag ska skriva några fler dikter och böcker om det men oroa er inte, jag har oftast häcken full med att hjälpa människor i nöd så det kommer nog inte bli så många verk. I varje fall kan jag som Greider skriver verkligen åberopa ett Non Serviam! Jag kan utan konkurrens kalla mig indie, ett litterärt perspektiv dagens poesi helt saknar.