Sommaren mellan 7:an och 8:an ställdes min mamma inför beslutet att antingen flytta oss till en sekelskifteslägenhet ovanför en strippklubb – eller till ett tegelhus med bruna fönsterkarmar som åtminstone hade 100 meters avstånd till närmaste porrbutik. Det blev tegelhuset. Jag har aldrig slutat titta upp mot det andra huset när jag går förbi.
När jag berättar för stockholmare att jag växte upp längs med Andra Långgatan händer något med deras blick. Ögonbrynen höjs en millimeter, knappt märkbart. Men jag ser. De tror att det såg ut då som det gör nu. De vet ingenting.
I slutet av 90-talet hade vi fem eller sex porrbutiker och strippklubbar på gatan. Då menar jag inte tjejanpassade sexleksaksboutiquer med feministisk touch. Jag talar om runkbås och fula gubbar.
Ölhaken erbjöd något annat än finlunch och trendig ipa från mikrobryggerier. Det var stök och fulla gubbar. Eller som Stefan Flodström, som tog över krogen Kellys 2005, beskrev den delen av gatan som jag kommer ifrån i Arbetet:
– När vi tog över Kellys var allt bortom Värmlandsgatan tragiskt.
Inget får en fullvuxen man att hoppa lika högt i luften som att mötas av stirrande småtjejer när han försöker smita ut från en porrklubb
Det är säkert en sanning. En annan är att det inte fanns en tryggare plats för 13-åriga flickor att växa upp. Var annars i samhället kunde vi känna oss som bjässar om inte just där?
Inget får en fullvuxen man att hoppa lika högt i luften som att mötas av stirrande småtjejer när han försöker smita ut från en porrklubb.
Inget får honom att darra som när de står i vägen för hans bil och vinkar glatt när han bara vill köra ifrån sin skam.
Inget sliter sönder ens stolthet som det där bubblande skrattfrustet tonåringar kastar ur sig (häromdagen snubblade jag framför tre stycken och har fortfarande inte återhämtat mig känslomässigt). Vi ägde gatan.
På kvällarna somnade jag till ljudet av fest och fyllebröl nere på gatan. Det var lugnande att livet pågick där nere medan jag borrade in mig i täcket på våning fem.
Jag är inte dum i huvudet. Jag vet att porr- och strippklubbarnas fördelar aldrig kommer att uppväga deras nackdelar, trots att de höll nere hyrorna så att mer kreativa verksamheter än Espresso House kunde få blomma.
Vi älskade inte klubbarna, men det fanns en förståelse. En menande nick och ett blint öga som gav gatan en bredd bland både boende och verksamheter, samtidigt som några av oss protesterade genom att låta ett ägg eller fem slinta ur händerna på internationella kvinnodagen och landa på deras dörrar.
Det är något platt med en stad där barn inte kan få somna till ljudet av liv och lust nere på gatan
Nästan 30 år senare känner jag knappt igen mig. Allt är så rent och tyst. Folk har märkeskläder och dyr hy. Till och med strippklubben närmast huset där jag växte upp har blivit en vanlig krog, fast med “burlesktema”. När jag läser att den nya ägaren säger att: “Meningen är att det ska vara städat, inte att folk hoppar omkring och skriker”, vet jag att det inte finns någon återvändo. Det är över. Gentrifieringen har lyckats. Stort grattis till den.
Man skulle kunna tro att Göteborgs största mardröm är att bli som huvudstaden, men vi är nog redan där. Även i Stockholm tystnar staden kvarter för kvarter. Krogar vars grannar klagar på ljudvolym stänger – samtidigt som folk knappt hinner sätta sin fot på svensk mark igen efter ett Köpenhamnsbesök utan att gå upp i falsett om danskarnas eklektiska krogliv och kärleken till att kunna cigga inomhus. Ni älskar stöket, bara det inte är på er egen gata och nära era barn.
Något har gått förlorat, kanske är det Andra Långgatans identitet eller bara min egen ungdom (jo, tjena!). Men det är något platt med en stad där barn inte kan få somna till ljudet av liv och lust nere på gatan, när de inte får möta våra olikheter utanför porten. När trygg är lika med tyst. Utveckling måste ske, det är säkert rimligt. Men det är också så tråkigt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Andra Långgatan har en judisk historia
LÄS MER:Mölndalskrögaren öppnar krog i gammal strippklubb
LÄS MER:Varför är det just vi kvinnor som frossar i true crime?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
