Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Julia Louis-Dreyfus spelar USA:s vicepresident i HBO-serien "Veep". Bild: Justin M. Lubin

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Netflix borde göra EU-versionen av Veep

Lösningen på EU:s demokratiska underskott går genom TV-serier, tror GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Redan i Romfördraget 1957 slogs det fast att EU är en ”an ever closer union”. Ett mål som gör integration till en princip: ett sätt att få alla EU:s länder och medborgare att hela tiden närma sig varandra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att det går sådär med den saken kan man inte minst se i bristen på kultur som faktiskt handlar om EU. Samhällsvetenskaplig litteratur och debattböcker som försöker förstå EU, vad ”den europeiska tanken” egentligen är och betonar vikten av mer och åter mer EU finns det så det räcker av. Det är bara att blunda och dra valfri bok av den tyske historikern Jürgen Habermas ur hyllan. Men romanerna, tv-serierna, filmerna lyser nästan helt med sin frånvaro.

I Sverige går det i närtid bara att räkna till en enda bok som tar sig an EU på ett åtminstone hjälpligt lättsamt vis, och den är översatt; Robert Menasses ”Huvudstaden”, en både rolig och allvarlig satirroman. Premissen, ett förslag att bygga en ny europeisk huvudstad i Auschwitz, eftersom det var där europatanken föddes (aldrig mer krig), belyser på ett strålande vis EU-projektets dubbla karaktär av byråkratisk, lite världsfrånvänd idealism och politisk verklighet. Boken har fått både hemlandets tyska och såväl som svenska kritiker att nicka gillande.

Ge oss första säsongen av ”The commissioner”, genast!

Men denna EU-kulturella jämmerdal är ett större problem än så. För bristen på fungerande europeisk integration har större konsekvenser än för få romaner. Ett av de största hoten mot EU som demokratisk idé är nämligen inte bara de nya högervridna nationalistiska partierna som kommer att ta plats i EU-parlamentet efter valet. Ett annat, minst lika besvärande problem är att Europas befolkning helt enkelt inte bryr sig om unionen. Det är ett val som för många mer verkar kännas som en tråkig skattedeklaration i repris, snarare än något som faktiskt betyder något. I Sverige röstade 51,1 procent i förra valet. I EU som helhet 42,6 procent. Det är inte för inte som statsvetarna pratar om ett ”demokratiskt underskott”.

Ett och annat görs från ovan för att få oss att känna oss europeiska, inte minst på kultur- och medieområdet. Även om gränskontrollerna kanske är på plats igen kan vi nu åtminstone surfa för samma kostnad över hela EU. Erasmusprogrammet skickar ut europeiska ungdomar till Andra långgatan för att få sig en dos av göteborgsk realism att ta med sig genom livet. TV-kanalen ”Arte” har ambitioner på att bli hela Europas kanal. Och en inte oansenlig del av EU:s kulturbudget, med sina ”europeiska kulturhuvudstäder”, verkar för att lyfta fram kultur som just europeisk.

Men von oben-påbud är inte vägen till riktig integration. För det behövs mer, lättillgänglig kultur som faktiskt handlar om EU på ett sätt så någon människa orkar bry sig. Det låter omöjligt men borde inte vara det, med tanke på hur förhäxade de flesta är av ett se amerikansk politik gestaltas i rörlig bild. I våras avslutades sista säsongen av hyllade ”Veep” där Julia-Louis Dreyfus halkar sig genom tillvaron som vicepresident. Med tanke på att EU beslutat att börja tvinga Netflix och HBO att producera 30% av sina serier och filmer inom unionen om de ska få verka här borde upplägget vara självklart. Ge oss första säsongen av ”The commissioner”, genast!