För 2 999 kronor kan jag "njuta frukten av någon annans arbete." Allt jag behöver göra är att casha upp och buda hem ett par jeans ur Nudies replicaserie. Just den här modellen är tillverkad efter ett par brallor som den australiensiske stenhuggaren Lee haft på jobbet under nio månader innan han lämnade in dem för lagning hos en Nudie-butik i Melbourne.
Jo, det är jättebra att man kan få sina jeans lagade gratis i den göteborgska framgångssagans affärer. Och ja, jag fattar att formuleringen om andras arbete är skriven av copywriter med (förhoppningsvis) glimten i ögat.
Men ändå. Exakt här dör storytelling-reklamen i min inkorg. När Nudie vill att jag med hjälp av ett par alldeles för dyra, omsorgsfullt slitna jeans ska appropriera en stenhuggarsnubbe från Melbourne, då orkar jag inte vara med längre. Det känns bara överlastat, ansträngt och uppriktigt talat tämligen olustigt.
Och då uppskattar jag ändå hur Nudie en gång envetet byggde upp sitt varumärke genom att tålmodigt kasta sina byxor efter varenda skäggrockare som passerade genom stan. Men på den tiden gick liksom tågordningen åt omvänt håll, det var våra göteborgska rumpor som exporterades ut i världen tack vare intet ont anande rockbandsbasister.
Det som stör mig är väl egentligen inte heller Nudies replicabyxor per se utan snarare att vi är så oerhört villiga att använda kläder för att dra på oss någon annans identitet. Istället för att använda dem till att visa vilka vi är. Jo, jag inser också att så här har det mer eller mindre varit i alla tider.
Och jag ser det även hos barnen. För några år sedan debatterades fenomenet att vuxna män ur medelklassen klädde sig som pojkar i sneakers, keps och longboard. De ville inte vara vuxna och de tänkte visa det. Nu har det svängt åt andra hållet med tolvåringar som har exakt likadana kläder som sina pappor. De kliver ur sina föräldrars SUV:ar utanför skolan i Morris-tröjor, Tommy Hilfiger-jackor och Ralph Lauren-kepsar. Ja, kanske fint att kidsen vill vara som sina pappor och se ut att vara härligt leisure på väg till kontoret snarare än redo för en sittning i kartkunskap. Men inte riktigt.... än.
Det var ändå det där mejlet om stenhuggar-Lee som fick mig att helt tappa lusten. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara stenhuggar-Lee. Jag vill inte ha vare sig hans liv, hans dagsverke eller hans brallor.
Mina jeans ska minsann "få sin personlighet" av kontorsarbete, hundpromenader, skjutsande till handbollscuper och storhandlade på Ica. Och javisst, de ska också nötas av det ihärdiga slit det innebär att vara musikkrönikör på en av landets större dagstidningar.
Och framförallt ska de sannerligen inte säljas som dyra replicas till någon dude i Australien som vill köpa in sig på min livsstil.
