Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Naturen som museum

I söndags var det nationalparkernas dag. Men vad är det egentligen vi firar? Är naturen ett museum som människan inte är en del av? Kulturskribenten Mattias Hagberg funderar över vår oförmåga att se oss själva som en del av naturen.
I dag skall det firas. Den svenska naturen fyller år och över hela landet kommer det att ordnas festligheter i skog och mark. I år är det hundra år sedan riksdagen klubbade igenom Sveriges första naturskyddslag och det är hundra år sedan Sverige som första land i Europa inrättade nationalparker.
När det svenska naturskyddets historia nu berättas är det en historia om ständiga framgångar.
Och visst, det svenska naturskyddet har vunnit många segrar. I dag är drygt tio procent av Sverige på ett eller annat sätt skyddat, ett skydd vars omfattning i slutet av 1800-talet hade framstått som en utopi.
Men frågan är om dessa segrar inte samtidigt döljer en större förlust?
När den liberale riksdagsmannen Karl Starbäck i början av nittonhundratalet föreslog att Sverige borde inrätta nationalparker fick han snabbt gehör. Naturskydd var på modet. Nationalparker och naturskydd var inga särskilt radikala idéer. Snarare byggde de på tankar som vid den här tiden var fast förankrade i det moderna borgerskapets moral.
I takt med industrialiseringen och urbaniseringen hade synen på naturen förändrats. Konstnärer, författare och politiker hade börjat betrakta naturen som något vackert och storslaget, som en plats man besökte för att komma undan storstadens hets och buller och för att få rekreation och återhämtning.
Till grund för denna föreställning låg en gammal uppdelning mellan natur och kultur som nu accentuerades och fick nya förtecken. Den orörda naturen fylldes med positiva associationer: där man tidigare bara sett en skrämmande vildmark såg man nu ett vackert landskap, där man tidigare enbart sett naturresurser såg man nu andliga värden och där man tidigare upplevt en skräckfylld ensamhet upplevde man nu en behaglig sinnesfrid. Inför naturens storslagenhet kände man beundran.
Den vilda naturen upphöjdes och blev ett nationalmonument som man förväntades besöka - åtminstone om man tillhörde samhällets borgerliga elit.
Det var ur dessa känslor som det moderna naturskyddet uppstod. Tanken var enkel. Några områden med orörd natur, framför allt i norra Sverige, skulle fredas från det storskaliga skogsbruket, från den expanderande gruvdriften och från den uppväxande industrin. Dessa områden skulle bevaras som minnesmärken över den svenska naturen.
Till dessa områden skulle forskare, turister och skolklasser vallfärda för att uppleva den ursprungliga vildmarken - den natur som danat Sverige och svenskarna. När de första Nationalparkerna inrättades 1909 sågs de som väldiga museer över den svenska naturen. Eller som Karl Strömbäck uttryckte saken: "Ett stort Nationalmuseum i den fria naturen."
I centrum för det tidiga naturskyddet stod människan. Det var för hennes skull som naturen skulle skyddas och bevaras. Sedan dess har naturskyddet förändrats och utvidgats. Fokus har flyttats från skydd för människan till skydd från människan. Samtidigt har begreppet naturskydd fått konkurrens av begreppet naturvård. I dag är det lika viktigt att vårda naturen som att skydda den. Målet för politiken är ett skogs- och jordbruk som nyttjar naturen på ett hållbart sätt samtidigt som vissa fredade områden bidrar till att den biologiska mångfalden bevaras.
Läser man utredningar, lagtexter och rapporter är det lätt att få känslan att naturskyddet har gjort ett kvalitativt språng under de senaste decennierna; att det i dag är något fundamentalt annorlunda än för hundra år sedan.
Inget kan vara mer fel.
Dagens naturvård rör sig med samma föreställningar som det hundra år gamla naturskyddet. Naturen är fortfarande enskilda bitar av skog och mark som vi skyddar och vårdar ungefär som om vi människor enbart är utomstående vårdgivare.
Och föreställningen om naturen som något man gör små, korta besök i för att uppleva skönhet och stillhet lever vidare. I rapporter från Naturvårdsverket kan man läsa om svenskarnas goda förhållande till naturen och att det "har varit en rikedom i livet för många människor att ge sig ut i skog och mark för att plocka bär och svamp, jaga, fiska, skåda fåglar eller bara njuta av landskapet."
Samma föreställningar genomsyrar dagens och årets firande av naturen.
När Yvonne Arentoft, chef för Svenska turistföreningen, skall sammanfatta varför hon tycker att man skall delta i firandet säger hon helt enkelt att hon tror att den egna upplevelsen av naturen är viktig för att skapa kunskap, förståelse och engagemang och att hon därför vill "att människor kommer ut och upplever naturen med sina sinnen."
Så reduceras naturen än i dag till ett museum som vi ömt vårdar och som vi besöker för att uppleva skönhet och lugn eller för att vi skall lära oss något om skogen, fjället och havet.
Det hela är en ytterst märklig föreställning, en av de märkligaste som det västerländska samhället skapat. Som om vi människor inte är en del av naturen. Som om naturen bara är där - aldrig här. Som om vi människor kan lösgöra oss och ställa oss utanför och över allt annat levande. Som om naturen är ett gammalt museum vi då och då besöker för att lära sig lite om växer och djur eller bara för att få lite förströelse.
Vår oförmåga att se oss själva och allt det vi gör som en del av naturen och naturen som en del av oss är det moderna samhällets blinda fläck. Tragiskt nog bidrar naturskyddet och naturvården till vår oförmåga att överbrygga klyftan mellan natur och kultur och därmed i sin förlängning till den globala miljökrisen. För samtidigt som Sverige firar Naturens år förvärras de globala miljöproblemen: jordens medeltemperatur stiger, den biologiska mångfalden minskar och markanvändningen förändras i snabb takt. Det är en utveckling som även vi svenskar är delaktiga i, och så länge vi tror att naturen är en sak och kulturen en annan kommer vi få svårt att angripa miljöproblemen där det verkligen skulle ge resultat. Nämligen i vår livsstil.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.