Fint att klubben Wish You Were Queer är på Sticky Fingers. HBTQ-rörelsen svarar ändå ganska bra mot rockens ideal. Någon har en urringning så generös att den i ett annat samhälle hade resulterat i landsförvisning. Nån annan stryker runt med ett par vita älghorn på huvudet, en frisk själ drar förbi med hela ansiktet täckt av pärlor. Ta vara på den obrydda energin och du kan spränga en biktstol.
En av mina vänner lutar sig fram och säger att det är alldeles för mycket heterosexuella här. För det första blir jag imponerad över hennes laserblick när det gäller att fastställa besökarnas sexuella läggning. Identitetsvänsterns Kalle Blomkvist. För det andra är det också lätt att förstå irritationen. Det är synd om de berörda offren, de som utsätts för fenomenet "straighta människor som går på queerklubb och känner sig progressiva och goda".
Ivrig stämning på halvfullt dansgolv
Sen är det svårt att klandra folk för att de vill ta sig hit. Här kan du gå klädd som en gracil albinoälg utan att bli spöad. Amatörmässiga filmsnuttar rullar över väggarna och lyser upp besökarnas yviga dansrörelser. Musiken spänner mellan Sweet Dreams/Beautiful Nightmare av Beyonce och den lite äckliga generationslåten Teenage Dirtbag. Stämningen är ivrig trots att stället är halvfullt: hundra högskolebehöriga kroppar arbetar hårt för att äta upp dansgolvets ytor.
Det tar tid att beställa öl eftersom jag ser heroiskt tråkig ut jämfört med alla andra. Bartendern borde jaga ut mig med ett knippe vitlök. Den kosmosrockiga inredningen stirrar tillbaka som samma gamla estetiska förolämpning, jag står och undersöker stolmaterialet länge och noggrant. Två killar går loss på varandra med beundransvärd inlevelse bredvid, ännu en idiotisk poplåt skadeskjuter förnuftet.
Lätt och svårt att älska
Top Floor är ett ställe som är både lätt och svårt att älska. För många gånger har söta shots och Alice Cooper förintat skarpa medborgares talförmåga här inne. Årtionden av sleazerockiga kvällar ligger begravda under golvet och väser om gudslös lust. Lokalens två våningarna styckar dock upp takten lite ikväll, människor rinner rastlöst upp och ner utan att bli kvar särskilt länge. Den mytiska helhetskänslan uteblir.
Ändå präglas klubben av samma balans mellan nöje och kaos som traditionellt har kommit att förknippas med Wish you were queer. Det är ganska enkelt att trassla in sig i stjärnhimlen här. Trots att musiken är av dumförklarande sort, trots att den nonchalanta mellankvällskänslan hänger över timmarna.
