När man säger att en författare har "fastnat i sin stil" är det oftast ett uttryck för negativ kritik. Stig Larsson angav detta som förklaring till "varför intelligenta ungdomar inte intresserar sig för litteratur", i en sedan dess flera gånger omdebatterad artikel ("Fångade i sin egen finhet", DN 25/8 1996).
Ulf Karl Olov Nilsson är sedan debuten en ytterst stilsäker och medveten författare och hans nya diktsamling kan knappast beskyllas för oreflekterad upprepning. Tvärtom ser jag den som ett försök att skriva sig in i stilen. Att bli uttrycket, vara stil, för att om möjligt komma undan från en alltför störande självreflektion. Inledningsdiktens slutrader ger följande direktiv: "döende omfattning / frånvaro är vulgärt / omfattning okultiverat / - en stil given möjlighet till utlösning".
Det är ett högt spel Nilsson spelar, där läsaren tvingas skruva upp sina sinnen till en närmast seismografisk känslighet för kommatecken, kolon och olika variationer på mellanrum. I och för sig tycker jag att det är något man kan kräva av läsaren, om det leder till att texten öppnar sig och vidareväxer till någonting större. Men projektet i Någons stöd (vilket när det uttalas låter identiskt med "Någons död") hålls tillbaka av en låsning, en fixering av skriften, där den enda rörelsen är ett slags spegelverkan mellan frysta fragment. Och det genererar ingen utlösning.
En textteoretisk läsare som tycker om poststrukturalistisk referensproblematik, psykolingvistiska paralleller och stilistiska vändningar kan tillämpa många av sina teorier på Någons stöd. Till exempel: Sidnumren saknas inne i boken medan talserien 1 till 48 omger författarnamnet, titeln och bokförlaget; detta skrivet på ett vitt uttagbart kort i en plastficka som sitter på omslaget (visst, samlingen rymmer 48 blad och omslaget liknar en journal - paratexter, författarfunktioner, språkspel ...). Den dikt som förväntas läsas "egendom" blir egen dom, där domen också är något som ägs, vidhålls, och så vidare. Medicinsk terminologi (apex, cervix, tyroider) varvas med lingvistik och jag bockar av referenser till Den andra födan (Anders Olssons och Daniel Birnbaums essä om melankoli och kannibalism), Gamla Testamentet och Rodins klassiska staty Tänkaren.
Jag brukar tycka om såna här saker och Nilsson är, vilket kanske ska förtydligas, mer subtil och finkänslig än de flesta. Kompositionen är så vacker att man kan - gråta, för den säger ju ingenting. "Spänningen i att tiga tillräckligt länge" är en fras som återkommer i dikterna, och man väntar, och väntar, medan texten tiger still. I stället för utvidgning revision: skriften blir till den trycksvärta den är och jag känner mig plötsligt löjlig när jag sitter och slår i lexikon och uppslagsverk. Det är som att slutligen lösa en rebus för att komma fram till ordet rebus, när man tror sig finna en nyhet.
Två viktiga motiv konkurrerar i texten, det första är "handledssituationen" där handen stödjer det tänkande huvudet, härav också samlingens titel. Det andra är bilden av ett ansträngt matsmältningssystem där orden utgör svalda men osmälta komponenter. Ulf Karl Olov Nilsson är förutom författare också klinisk psykolog, för dem som saknar medicinsk vokabulär är det bra att känna till att kolon, eller colon, inte bara betyder grafiskt skiljetecken utan också tjocktarm. Nilsson sammanför de två betydelserna i olika figurationer, vilket förstärker textens tigande motkraft.
Alltifrån debuten har tilltalet dragits tillbaka medan stilen skärpts ytterligare, i förra samlingen Sändning står det "Jag hade läst allt om det förflutna. / Jag backade tills jag kunde se det." Den tillbakadragningen har fortsatt inåt och i någon mån blir konsekvensen av Någons stöd läsarens död i stället. Nilsson lyckas med att "fånga sig själv i sin egen stil", vilket är raffinerat och säkert intressant för många kritiker. Själv är jag mer nyfiken på vad Nilsson ska komma med efter detta; efter angivet kolon.
