Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden blir matade med att vårt värde som människor beror på hur lyckade vi är, skriver Sara Abdollahi. Porträttbild: Patrick Miller
Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden blir matade med att vårt värde som människor beror på hur lyckade vi är, skriver Sara Abdollahi. Porträttbild: Patrick Miller

Någon gång måste den som sover också vakna

Snart känner jag ingen som inte bär på någon slags oro eller tankar som äter kropp. Många går runt med overklighetskänslor i en verklighet där jaget hela tiden slits mellan egna begär och andras förväntningar. Ändå blir känslan av att vara ensam aldrig så överväldigande som när kroppen omringas av ångest.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Kanske blir det så ensamt för att vi skäms över att verka svaga. Kroppen blir lite besvärlig. Vi drar oss undan, eller trevar oss fram mer än vanligt. Det som annars är självklart och lätt, blir komplicerat och svårbemästrat.

"Människor flyr in i sömnen ibland istället för självmord", skriver Lars Norén i sin första dagbok. Jag tänker på de gånger när sömn används som en utväg bort från tankar som äter kropp. När känslor blivit tillräckligt tungsinta för att en människa ska välja sömnen som botemedel mot livet. När jag har fallit i sömn som ett sätt att förlora kontrollen över mig själv och mitt liv.

ANNONS

Men någon gång måste den som sover också vakna.

Efter uppvaknandet känns sömnens trygghet falsk och meningslös. Tomheten är tillbaka.

Karin Johannisson har satt ord på tomheten som den senmoderna människan kan känna inför livet: "Melankoli definieras som förlust av något man inte vet vad det är. Det kan bara upplevas som tomhet." Hon menar att vi saknar något existentiellt, det kan vara ett sammanhang eller en berättelse att känna igen oss i. När vi inte finner det, absorberar kroppen sorg och oro på ett sätt som till slut blir helt överväldigande.

Att arbeta och köpa prylar får bli tidens opium mot den tomheten. Vi tvingas in i en strävan efter att vara lyckade på ett sätt som skaver mot kroppens längtan efter att ibland få vara oföretagsam. Efter att få vara människa istället för maskin.

Därför är våra smärtande tankar inte konstigare än ett samhälle där vi hela tiden blir matade med att vårt värde som människor beror på hur lyckade vi är. I en tid då individen ska sträva efter lycka så mycket att den blir olycklig, undrar jag om det faktiskt inte är alla ständiga uppmaningar att vara bekymmersfri och positiv som är de skadliga.

När allt ska mätas, även det mörker som finns inom mig, är det inte ovanligt att många begär en diagnos. Karin Johannisson har beskrivit melankolin som en känsla, inte en sjukdom. Det betyder inte på något sätt att medicinering när det så krävs inte hjälper och ska undvikas. Utan snarare som hon skriver: "att det anomiska tillståndet inte är effekten av, utan villkoret för, detta samhälles existens."

ANNONS
ANNONS