Motsättningen mellan amatörernas uttrycksmöjligheter och ett avancerat kulturliv är falsk, skriver Håkan Lindgren.
Oroar man sig för hur det ska gå med kulturlivet i framtiden erbjuds man i princip en enda lösning: internet ska fixa det åt oss. De möjligheter nätet har gett gör-det-själv-kulturen är fantastiska, men att folk gör det själv är inget nytt. Det nya är att amatörernas kreativitet används som ett argument för att vi kan klara oss utan professionell kultur och journalistik.
Man talar om för oss att vi kan själv nu - som om vi inte alltid hade kunnat själv - och hundra tusen bloggare nickar och upprepar "kan själv!" Det är som i Life of Brian.
Transponera om diskussionen om nätkulturen till 1980-talets teknik så kommer den att låta så här smart: det gör ingenting om tidningar, upphovsrätt och bokförlag försvinner, för alla kan göra sitt eget fanzin på lediga stunder, med skrivmaskin, tipp-ex och kopiator. Den framtidsvisionen hade inte imponerat på någon 1982.
Jag tror att samtidens förändrade attityd till journalisten är användbar för att förstå den utveckling som är på gång. De senaste åren har vi uppfostrats att föreställa oss journalisten som en elitistisk liten gatekeeper utan koll, så att vi inte ska sakna honom när han ersätts av någon som klistrar in pressreleaser i en gratistidning. Den verkliga eliten, medieägarna, är däremot osynlig i debatten.
Man vill få oss att tro att det finns en motsättning mellan att kunna blogga själv och att läsa resurskrävande journalistik. Vi har tydligen inte längre rätt till båda. Det är rätt uppenbart vad vi förväntas välja, och vi förväntas dessutom känna att vi tar makten från medieeliten när vi väljer det alternativ som pekas ut åt oss.
I det här läget är det förstås alldeles utmärkt att vi har en kår av skribenter som har upptäckt att den kultur och journalistik som medieföretagen och politikerna håller på att tappa intresset för dessutom råkar vara föråldrad, exkluderande och elitistisk. Det är väl sådant man brukar kalla ett lyckligt sammanträffande. Då bör det ju heller inte göra ont när vi förlorar den.
Inget av det här innebär någon kritik mot nätkulturen, men nätkulturen har kommit att användas som gisslan i det riggade val som förbereds åt oss. Vi borde inte gå med på det: motsättningen mellan amatörernas uttrycksmöjligheter och ett avancerat kulturliv är falsk. Det är en fråga som kunde vara värd ett bloggdrev.
