Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: KARL ANTON BJORKMAN

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Närmare till Melodifestivalen än Billboardlistan

Benjamin Ingrosso släpper skivan som ska definiera vilken artist han ska vara. Eller i alla fall den artist han vill bli.

Skivrecension

Benjamin Ingrosso

Identification masters

(Ten)

I en sekvens i förra veckans avsnitt av supersuccén Wahlgrens värld försökte Benjamin Ingrosso styra bort Pernilla Wahlgren från att komma och kolla när han uppträder på Allsång på Skansen. Jo, egentligen ville Benjamin ha sin mamma där, det är bara kändisen han vill slippa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ingrosso vet att med Pernilla Wahlgren på plats kommer både media och publiken fokusera på henne och inte på den musik han så gärna vill att vi ska höra. Den nya singel kommer att drunkna i en storm av selfies.

Det där säger en del om vad den här debutplattan betyder för Benjamin Ingrosso. Han har visserligen stått på scen sedan näsan nådde upp till medhörningsmonitorerna och han triumferade i Melodifestivalen så sent som i vintras. Men det är inte förrän nu Benjamin Ingrosso släpper skivan som ska definiera vilken artist han ska vara. Eller i alla fall den artist han vill bli.

Och det är tydligt att han siktar långt bortom den horisont han kunde se från Skansen-scenen. Ingrosso har, liksom en ansenlig del av den svenska musikbranschen, haft klippkort på flyget mellan Stockholm och Los Angeles. Likt många andra vill han vara en del av det svenska musikundret och andas så mycket kalifornisk framgångsluft som det bara är möjligt.

Resultatet blir deffad listpop med väntande inslag av neosoul, elektronika och försiktig housepop. Vi har hört den på många andra ställen.

Benjamin Ingrosso pratar mycket om att han vill göra personlig musik och sätta avtryck. Förstås. Samtidigt är svårt att som blågul juniorspelare göra något som har både djup och spets - samtidigt som det förväntas passa in i ett hyperkommersiellt sammanhang.

Det finns ändå en popkänsla, modell skönt bubblig sockerdricka, i I Wouldn't know. I'll be fine somehow har ett lätt anslag i kombination med en balanserat blå känsla. Housiga All I see is you funkar på vilken takbar som helst, Spotlights har en avslappnad lekfullhet och visst är det klädsamt kaxigt att lägga Mello-vinnaren Dance you off långt bak på plattan.

En markering som låter sig tolkas som ännu ett besked om att Benjamin Ingrosso eftersträvar utveckling och framåtrörelse. Större mod, tydligare och skarpare låtar samt att han övervinner valpigheten utan att för den sakens skull tappa sin vokala charm är vad som krävs för att han ska ta nästa steg.

Än så länge har Benjamin Ingrosso fortfarande närmare till Melodifestivalen än till Billboardlistan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.