Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

När starka viljor möter byråkrati

Redan förra året kopplades konsulter in för att lösa problemen på Världskulturmuseet. Det kostade myndigheten en kvarts miljon kronor. I dag finns ingen dokumentation av vad konsulterna kom fram till.
Överintendent Eva Gesang-Karlström har länge försökt att få till stånd en fungerande ledningsgrupp med cheferna för de fyra världskulturmuseerna utan att lyckas. 2005 tog hon därför hjälp utifrån för en översyn av hela organisationen inom Statens myndighet för världskultur. Utredningen kostade 257 000 kronor.
Konsulterna Reino Wikmalm och Leena Svensson intervjuade ett trettiotal personer på olika nivåer och förstod att det fanns olika syn på verksamhetens uppdrag, kritik mot ledarskapet och att information och insyn fungerade dåligt på flera plan.
De konstaterade vidare att det inte var något större fel på organisationen, men att det fanns stora problem mellan människor med olika viljor och visioner. Resultatet redovisades muntligt i myndighetens ledningsgrupp men också för all museipersonal. En skriftlig dokumentation hade blivit för dyr ansåg myndigheten.
- Världskulturmuseets chef Jette Sandahl är en bestämd och stridbar person. Hon ville att hennes museum skulle bli något alldeles speciellt, inte en andeviskning utan en stormvind i museivärlden och hon drog sitt mandat så långt det gick. Eva Gesang-Karlström ville få till ett lagarbete mellan museerna samtidigt som hon hade det ekonomiska ansvaret, säger Reino Wikmalm.
EN AV HANS SLUTSATSER var att museerna kunde samarbeta mer, till exempel byta utställningar med varandra, men att de stora samverksansmöjligheterna fanns i Stockholm, mellan Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet. Där fanns pengar att spara.
- Världskulturmuseet i Göteborg är en annan typ av verksamhet och måste därför behandlas på ett annat sätt. Jag tyckte också att man skulle ha så självständiga museichefer som möjligt och inte lägga för mycket makt centralt, berättar Reino Wikmalm.
Men det finns gränser för självständigheten. I går kunde GP berätta hur Statens myndighet för världskultur betalar Jette Sandahl 1,75 miljoner för att lämna museet. För dem är hon en besvärlig medarbetare.
Redan tidigare har San-dahl varit nära att förlora jobbet. Ett år innan Världskulturmuseet öppnade hade myndigheten synpunkter på hennes ledarskap och framtida position. Hon blev dock kvar, bland annat tack vare ett stort stöd från personalen på museet. 2005 kritiserades Jette Sandahl offentligt i media av sin chef, Eva Gesang-Karlström, för sitt beslut att plocka ner en omdiskuterad tavla i museets utställning om hiv och aids.
DET HÖGA AVGÅNGSVEDERLAGET var inte känt internt. När Anna Mighetto får höra summan blir hon mycket överraskad. Inte ens hon, anställd som informatör och ansvarig för kommunikation och marknadsföring och även vice ordförande i fackklubben, visste.
Det säger en del om relationen mellan de två översta våningsplanen på Världskulturmuseet där ledningarna för myndigheten respektive Göteborgsmuseet arbetar. Det finns de som beskriver den som frostig. Personalen går inte ens på jullunch med varandra.
Men få vill klä kylan i ord när vi frågar. Anonymt bekräftar de att det finns eller har funnits problem. Enligt Anna Mighetto har problemen främst legat på myndighets- och museichefsnivå, något som även har varit slitsamt för andra i organisationen.
MAGNUS FISKESJÖ var under några år chef för Öst-asiatiska museet i Stockholm, en post han lämnade i protest för snart två år sedan. I dag finns han på Cornell university i USA och säger på telefon att han inte är överraskad över att Jette Sandahl slutar sin tjänst.
- Det fanns en stark vilja bland oss museichefer för att hitta sätt att samspela med varandra utan att varje museum skulle förlora sin identitet. Men byråkraterna i myndighetsledningen var rädda för idéer underifrån och kringskar i stället vårt mandat, säger Magnus Fiskesjö och ger som exempel att museicheferna inte hade förtroende att avgöra vilka utställningar som gick ihop med museets profil, och själva inte längre fick besluta om nya förvärv till samlingarna.
När han slutade beskrev han i ett brev till dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky om atmosfären inom myndigheten med bland annat följande formulering: "tabu, rädsla och förbud i stället för bejakande av kompetens och kreativitet".
VÄGEN TILL ETT världskulturmuseum i Göteborg var redan på idéstadiet kantad av motsättningar av olika slag. Hur skulle till exempel museet knytas till den akademiska världen - och vem leder verksamheterna bäst? Erfarna ämneskunniga eller skickliga administratörer?
Just den frågan minns Kaj Århem, professor i socialantropologi vid Göteborgs universitet som satt i myndighetens första styrelse. Att han inte blev omvald efter tre år tror han beror på att han var kritisk till det sätt som planerna på ett museum i Göteborg utvecklades.
- Tankarna på en nära koppling mellan olika discipliner på universitetet, forskning och museet försvann någonstans på vägen. När myndigheten rekryterade ledare såg man mer till chefsegenskaper än till fackkunskaper, säger Kaj Århem som har slutat att besöka Världskulturmuseet.
EVA GESANG-KARLSTRÖM anser att myndigheten har skött problemen i organisationen på rätt sätt. De två miljoner kronorna, konsultarvode och avgångsvederlag, är väl använda pengar. Organisationsgenomgången har bland annat lett till en ledningsfilosofi formulerad tillsammans med samtliga ledare i en broschyr.
- Nu har vi en gemensam värdegrund att stå på och en fungerande ledningsgrupp. Beslutsgången är tydligare, internkommunikationen har förbättrats och vi är överens om våra ekonomiska ramar, säger hon.
JOAKIM FAHLÉN, ordförande i Sacos klubbstyrelse på Statens myndighet för världskultur, tror också att situationen kommer att förändras.
- Konflikten mellan Världskulturmuseet och myndigheten höll på att bli en total infarkt inom organisationen och problemen fortplantade sig neråt. Det fanns också kritik inom museet mot Sandahl som chef, bland annat att kommunikationen fungerade dåligt, säger han.
Fahlén välkomnar ledningsfilosofin men menar att den också måste fungera i praktiken. Det glappar fortfarande anser han. Ansvaret är myndighetens, men facket kommer att trycka på och har till exempel begärt en utvärdering av det delade chefskapet mellan Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet.
- Dessutom har vi länge krävt att få veta vad konsulterna kom fram till i sin översyn, inte bara muntligt utan också i skrift. Inte minst av ekonomiska skäl. Har man fått valuta för pengarna? säger Joakim Fahlén.
STATSVETAREN JAN TURVALL vid Göteborgs universitet anser att det är klart olämpligt för en statlig myndighet ge ett uppdrag och sedan inte dokumentera det. Möjligheten till insyn minskar och det är svårt att se hur skattepengarna används.
Jag frågar Reino Wikmalm om det kommer att fungera bättre på Världskulturmuseet nu?
- Ja, det tror jag. Allt som gynnar kommunikation, förståelse och samarbete gör det bättre. Men priset de får betala är att kanske att inte uppnå visionen. Det kanske inte blir det fantastiska museum som det kunde ha blivit, säger Reino Wikmalm.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.