Enligt förlaget återvänder Mara Lee med sin nya bok Kärleken och hatet till ett skrivande som ligger nära hennes två första böcker, diktsamlingarna Kom (2000) och Hennes vård (2004). Det är en sanning med modifikation. Kärleken och hatet sorteras visserligen bäst in under kategorin lyrik men mellan den och de två äldre diktsamlingarna har Lee skrivit tre romaner och en avhandling. Alltså möter vi här en betydligt mognare poet.
Dessutom, i bokens första del av två återvänder Lee till sin förra roman Future Perfect (2014), eller åtminstone till det tempus som gett den dess titel. Det är ett tempus som fångar in det som skall hända och samtidigt redan har hänt, som ett fotografi av någon som redan har dött. Här används det för att i ett antal scener ringa in en relation mellan mor och dotter som kanske är avslutad. Det handlar om att skriva fram en mor som inte är död men som ändå är som vore hon död.
Mot bakgrund av detta och med Lees starkt symbolladdade språk är mycket på spel även i de mest vardagliga samtal. Bakom tillsynes opersonliga fraser, som att solen går ned i väst eller att öknar är en uttorkad havsbotten gömmer sig hela, starkt koncentrerade berättelser. Det finns en rent språklig hotfullhet i moderns rabattrensande där lupinerna har blad som ”tvåeggade skalpeller” eller där klippandet av smörgåskrassen föregås av ett samtal kring bödlars skicklighet vid halshuggning. Sällan har trädgårdsarbete tett sig så våldsamt.
De mättade scenerna varvas med en direkt och enkel akademisk prosa där Lee ofta introducerar en teoretisk tanke bakom det hon sedan gör. Märkligt nog tömmer det inte dikten på mening, istället fördjupar det den. Det gör den också i någon mån till en gest. En dikt där man tar tillbaka det man har skrivit i en tidigare dikt kallas palinod lär oss diktjaget, för att sedan rikta en skenbart försonande palinod till modern.
Inte sällan landar de avancerade resonemangen ändå i obarmhärtig enkelhet. Språket performativa kraft beläggs med: ”Hur ska man annars kunna förklara att utsagan/ Du är min mor/ gör exakt lika ont som utsagan/Du är inte min mor?”. Hos Lee framstår alltså språket inte bara som betydelsebärande utan också som en handling.
Bokens andra del utgörs av en hypnotisk tvingande kärleksrelation där handlandet tvärtom har upphöjts till språk och våldet till estetik. Den sadomasochistiska relationen återkommer ofta i Lees författarskap. I detta fall har maktrelationerna spetsats till ytterligare. Det rasifierade diktjaget inleder en relation med en blond yngling, kallad R, som har en dödsruna tatuerad på handen. Hon är poet, han är en man som ger bort verktygslådor i present och vägrar lära sig ordet morgongåva. Det vidskepliga diktjaget tror dessutom att R kan vara en nazist som hon tror sig ha mördat på en skånsk strand (eller i en dröm) år 1986, vilket är samma år som R föds. Tiden upphävs och samma händelser gentas i nya variationer.
Hon är poet, han är en man som ger bort verktygslådor i present och vägrar lära sig ordet morgongåva.
Jämte det självvalda våldet framträder i andra delen även samhällets stora och små våldsamheter. Diktjaget skojar om klusterbomber och blir i kraft av sitt utseende och samhällets rasism genast misstagen för terrorist. På en närståendes begravning måste hon svara på frågor om härkomst från ceremonimästaren.
Kärleken och hatet är ofta rolig, vilket inte minst framkommer i de rappa ordväxlingarna i andra delen. Med torr, mörk humor skildras diktjagets uppbrott från X, poet även han, genom ett urspårat gemensamt diktprojekt: ”Jag hade aldrig förstått innebörden av begreppet hat i dess/ fulla, vibrerande bemärkelse innan han flyttade ett av mina/ perfekta semikolon.”. I första delen uttrycker modern sitt hat på liknande sätt, om än mindre raffinerat. Hon sänder ett sms med innehållet ”Ingen kommer att tycka om din nya bok”. Till slut börjar också R attackera texterna, enkelt och praktiskt genom att radera en essä av diktjaget från hennes dator. Språket är här inte bara en handling, det är ett regelrätt slagfält.
Var för sig är de två delarna utmärkta men läst som helhet haltar boken något. Dess andra del med sin lust och aggression framstår som aningen lättviktig jämte den första delens eftertänksamma sorg. Om kärleken med Lees ord är ett ”strypkoppel” väger kärleken till de personer man varken valt eller kan välja bort tyngre. Det är en marginell invändning, min enda andra är att jag hade velat läsa mer. Kärleken och hatet är en mycket skarp och mycket vacker bok. Jag hoppas att Lee med den har återvänt till poesin för gott.
