Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

När musiken inte hjälper

Det kan ha varit det invällande gråvädret som bar skulden, eller kanske bara en lätt rastlöshet — men en inte alltför vacker dag i höstas satte jag i gång med att katalogisera mina skivor på ett ställe på nätet. Det var som ett stort register: man letade upp sin skiva, tryckte på en knapp och sedan var den registrerad. Lätt! Jag bar fram en trave skivor och trädde i verksamhet.

Ganska snart gick det upp för mig att jag haft ett alltför enkelt förhållande till skivor. Jag har betraktat dem som behållare för musik, men musiken var inte till någon hjälp för mig nu. När jag skulle kryssa i att jag hade Abbey Road med Beatles fick jag till min förfäran se att den fanns i 345 versioner. Vilken av dessa ansåg jag att jag hade?

Jag skall inte gå in i detalj på det vridande och vändande på skiva och omslag som vidtog — de små ristningarna längst in vid etiketten, den gatubrunn som eventuellt syntes på omslaget, plats för pressning, tryckort — men efter några timmar hade jag övertygat mig om att den version som jag ägde inte fanns representerad bland de 345. Jag drog efter andan och matade sedan in alla fakta jag kunde hitta på skivan. Nu hade jag skapat en egen post.

Hur kunde det komma sig att en Beatlesskiva som var pressad i Frankrike och tryckt i England hade letat sig fram till Lindholms musikaffär i Alingsås? Jag försökte föreställa mig hur Abbey Road hade färdats över världen i trettio miljoner exemplar och 346 versioner under de närmare femtio år som skivan funnits till försäljning. Ett kolossalt virrvarr, särskilt om man betänker alla andra skivor av andra artister som också fraktats omkring.

Kanske för första gången i mitt liv började jag betrakta det kapitalistiska systemet med en viss vördnad. Tänk ändå att det kan fungera. Efter hand växte en bild fram av handelsvägarna ur skandinavisk synvinkel. Ingen skivsamlare tycks forska i varifrån råvarorna till skivor och omslag kommer, men jag kunde märka att förädlingsprocessen för mina pop- och jazzskivor i huvudsak hade ägt rum i USA, England, Holland, Tyskland och Sverige. Någon skiva kunde vara pressad i Italien och någon ända borta i Australien, men det var undantag.

Veckorna gick under detta angenäma pysslande, och rätt som var hade jag nått fram till Joe Zawinul. Jag gick fram till fönstret och tittade ut. Det hade blivit vinter med snö och ett till eftertanke stämmande antal minusgrader. Litet synd att skivorna hade tagit slut. Om jag nu inte skulle föra in de klassiska skivorna också. En stickprovskontroll hade givit vid handen att mina skivor ofta inte fanns med i systemet, vilket antagligen berodde på att det fanns ganska få klassiska skivor, bara 300 000 av sammanlagt nästan sju miljoner poster.

Nästa dag tänkte jag att 300 000 inte är så illa ändå. Jag tog fram en tiotumsskiva där violinisten Eduard Gratj spelar stycken av bland andra Pantjo Vladigerov och Aleksej Matjavariani. Den var det ingen som hade. Då skivan bara hade kyrilliska bokstäver ställde jag om tangentbordet och satte i gång med att göra en egen post.

Det är ju så att om man vill ha ett kyrilliskt V så ser det ut som ett latinskt B och man får trycka på tangenten D. N ser ut som H och man trycker på Y. Man lär sig det där efter hand.

Jag bestämde mig för att mata in alla tiotumsskivorna, mestadels ryska skivor från sovjettiden. Här framträdde ett helt annat ekonomiskt system. I Sovjetunionen fanns världens största skivbolag, och bara det. Alla skivor var numrerade på ett enkelt och enhetligt sätt. Ofta fanns det inga omslag, utan bara ett enkelt papperskonvolut med en rödmosig vy från Moskva; den enda information som var tillgänglig återfanns på etiketten.

Jag märkte snart att det inte var fullt lika enkelt som det verkade. Det fanns fyra platser där skivorna pressades — Moskva, Leningrad, Riga och Tasjkent — och att kalla skivbolaget för Melodia som jag dittills hade gjort gick inte an för utgåvor som var äldre än 1964, då istället namn som Akkord, Aprelevskij Zavod eller rent av Vsesojuznaja Studija Gramzapisi skulle användas. Under märket Mezjdunarodnaja Kniga salufördes skivor på export. När jag försöker föreställa mig distributionen av de sovjetiska skivorna är det inget virrvarr jag ser framför mig, utan tydliga trådar som i ett spindelnät, trådar som dock blir slitna och tunna utanför sitt imperium. Ändå har skivorna på något vis hamnat här hos mig, kanske via en loppmarknad i Örslösa eller en källarlokal i Notting Hill, men troligare via postorder från avlägsnare vrår.

Om sanningen skall fram har jag letat metodiskt efter dem. Det har inte varit enkelt, men det är så mycket i musikens värld som är värt besväret: lyssna på ett stycke, lära sig det, förmå begripa det och uppskatta det — samt förstås att katalogisera det.

Erik Andersson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.