Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Mattias Hagberg: När man känner lukten av sin egen avföring

I en enda mening fångar Arne Anka existensens mest grundläggande villkor: Vi är inskrivna i våra kroppsliga sammanhang, vi är bundna till jorden, till biologin och till ekologin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I ett gammalt album med satirtecknaren Charlie Christensens kultfigur Arne Anka finns en serieruta jag aldrig kunnat sluta tänka på. Arne Anka sitter på toaletten och ser besvärad ut. Ovanför hans huvud hänger en pratbubbla med texten: ”Det är när man känner doften av sin egen avföring som man börjar undra vem man egentligen är…”

LÄS MER: I Björn Ranelids land är det krig

Det är en skarp bild av tillvaron och dess absurditet. Inte ens de franska existentialisterna – med Jean-Paul Sartre i spetsen – hade kunnat formulera det bättre.

I en enda mening fångar Arne Anka existensens mest grundläggande villkor: Vi är inskrivna i våra kroppsliga sammanhang, vi är bundna till jorden, till biologin och till ekologin – hur gärna vi än vill vara något annat. På toaletten är det, så att säga, omöjligt att bortse från livets stinkande realiteter.

Det är lätt att blunda och hålla andan och önska att skiten gick att spola ner i något enormt, planetärt avlopp.

Vi är på väg mot en vårvinter som oundvikligen kommer att ställa oss inför det existentiella – inför vår tillvaro som kroppar utslängda i en fysisk verklighet. I Australien brinner skogarna, i Kina äter sig Coronaviruset in i samhällsorganismen och på Arktis kalvar isarna, fast det är mitt i vintern. Det är nästan som om jorden, ja, själva geologin, är i uppror, som om grunden för vår tillvaro skakar och stinker.

Inför dessa väldiga geologiska och biologiska krafter – påskyndade av oss själva och vår ekonomi – är det lätt att tappa fotfästet. Det är lätt att blunda och hålla andan och önska att skiten gick att spola ner i något enormt, planetärt avlopp.

Men så är det så klart inte. Existensens villkor är ett enda: Man kommer inte undan, det finns ingen väg ut.

Jag är medveten om att allt detta kan låta dystert, ja, till och med skrämmande.

Men jag tror att det är precis tvärtom: Först när vi fullt ut inser vår belägenhet orkar vi också agera. Filosofen Martin Hägglund har formulerat allt detta mycket klart och koncist i en av förra årets mest uppmärksammade och hyllade böcker, med en titel som sammanfattar allt: ”This life – why mortality makes us free”.

Är det inte dags för de riktigt stora frågorna? För det existentiella?

Insikten att vi bara har detta enda liv, på denna enda planet, gör oss oundvikligen till moraliska väsen. Vi är fria att välja, vi är fria att agera.

Allt detta kan låta stort och högtidligt – kanske till och med lite pretentiöst. Men är det inte just där vi måste placera oss just nu? Är det inte dags för de riktigt stora frågorna? För det existentiella?

LÄS MER: Är denna krönika en tidsmaskin?

Är det inte just detta vår planetära kris kräver av oss?

Jo, jag är övertygad om det. Jag är övertygad om att vi nu måste bli vuxna.

Om vi ska vända den destruktiva utveckling vi nu ser omkring oss, så måste vi lyfta oss ur det småaktiga och småskurna offentliga samtal som nu regerar. Samtiden är existentiell – då måste vi också klara av att vara det.

Tror du mig inte?

Då tycker jag att du ska tänka på denna text nästa gång du går på toaletten.