Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Manlig vänskap. Bild: Dan Hansson / Svd / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När kvinnorna inte orkar lyssna måste männen börja prata känslor med varandra

Män blir inte bättre feminister av att de gråter. Men Maria Ramnehill frågar sig om de inte blir bättre människor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Män måste lära sig att visa känslor” är en återkommande tanke i den feministiska debatten om män och manlighet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Elina Pahnke har viktiga invändningar i Sydsvenskan (23/1) när hon undrar vem som har råd att vara sårbar i ett samhälle där tuffhet blir en överlevnadsstrategi och ett sätt att hantera strukturell orättvisa. Män blir inte bättre feminister för att de gråter, konstaterar hon. Och nog är den sårbara manligheten en klassfråga. Inga tårar hjälper mot fattigdom och diskriminering, farlig arbetsmiljö och usla arbetstider.

I boken "Göra män" som kom för ett par år sedan gjorde Mats Söderlund upp med den känslostympade manligheten, där männen umgås genom kvinnorna i sin närhet och får hela sitt sociala liv serverat. Vad händer då vid skilsmässa?

Män över 65 saknar nära vänner

Enligt SCB saknar 26 procent av män över 65 år en nära vän, dubbelt så många som andelen kvinnor. Kanske bidrar ensamheten till att samma grupp är överrepresenterad i självmordsstatistiken. Att män måste lyssna på varandra blir inte bara en fråga om personlig utveckling utan om strukturell ojämlikhet.

I Maria Maunsbachs roman "Bara ha roligt" från i fjol försöker Lydia bygga en relation med Johannes som misstror känslor till den grad att han tar sina egna för rationalitet. Lydia drömmer om en relation med en man som förstår henne lika bra som bästa väninnan, men Johannes är oförmögen att bygga meningsfulla relationer. Flickvänner och fruar bränner ut sig för att lära män prata känslor, utan att få någonting tillbaka. Precis som Lydia i "Bara ha roligt" vänder de sig till sina väninnor i stället.

När kvinnor blir allt mer ekonomiskt självständiga, kan fler helt enkelt välja bort män som inte möter deras emotionella behov. Vilket bidrar till den manlighetskris som incelrörelsen är ett symtom på. Ensamma män vänder sig till kvinnohat och destruktiva mansrörelser som berättar lugnande sagor om hur kvinnor har berövat dem allt de har rätt till.

Om vi ska tala om sårbarhetens tillgänglighet, som Pahnke skriver, är det i den manliga gemenskapen vi måste börja, med att män visar att de är beredda att lyssna. Det kommer inte att lösa ekonomiska orättvisor, det kommer inte nödvändigtvis att göra män till bättre feminister, men det kommer att göra män till helare och mindre ensamma människor.