Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Stina Nylén.

När kommer ett "Hungerspelen" för klimatfrågan?

Stina Nylén: klimatkrisen i barn- och ungdomslitteraturen är mer dystopi än hopp.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Samtalet fladdrar lite hit och dit, och vad kan det annat göra, egentligen? Ämnet är klimathotet eller kanske snarare klimatskräcken, som den tar sig uttryck i skönlitteraturen. Hur ska man skriva, hur ska man tänka? Ska litteraturen vara en manual – ska den inspirera till motstånd, servera lyckliga slut, eller som i Mats Strandbergs ungdomsroman "Slutet" från i höstas bara beskriva undergången: kometen kommer. Nu dog vi.

LÄS MER: Ingenting är enkelt hos en tonårskille

Det är inte gott att veta riktningen, och när Strandberg sitter på podiet under Litteralund (den nyligen avslutade, årliga barnboksfestivalen i Lund) och talar med Alexandra Nikoleris som forskar på Lunds tekniska högskola om hur klimatförändringar tar sig uttryck i skönlitteraturen, får vi förstås inga tydliga svar.

Barn- och ungdomslitteratur brukar till skillnad från böckerna för vuxna tyngas av de här förväntningarna på att vara brukslitteratur, ha en mer eller mindre dold agenda, vidarebefordra värderingar. Men i just den här genren, så kallad cli-fi – klimatfiktion – ställer man uppenbarligen också sådana krav på vuxenlitteratur. Det märks tydligt i detta samtal där ordet ”behövs” finns med både mer och mindre explicit. Vad behövs för att få oss att fatta? Vad behövs för att få oss att leva oss in?

Nikoleris nämner genren ”solarpunk”, den samlande benämningen på framtidsskildringar som snarare är att betrakta som utopier än dystopier, där folk tagit väl hand om jorden och nu lever i endräkt, hantverksskicklighet och harmoni – men hon och Strandberg konkurrerar vänligt om att vara den mesta dysterkvisten och enas om att sådana skildringar inte är något vidare. Det är bara frustrerande att läsa om en sådan solig lösning.

Det som verkligen behövs, menar de, är böcker som handlar om själva vägen till en sådan möjlig framtid. De letar båda efter en sådan; ”en "Hungerspelen" för klimatfrågan”, utbrister Strandberg, det skulle man kunna samlas runt. Fast själv valde han alltså något annat, nämligen den totala utslockningen och på vägen mot den fokuserar han mest på de känslomässiga tonårsproblem som han är så skicklig på att gestalta. Dock i skuggan av en gigantisk asteroid, då.

LÄS MER: Barnen och barrikaderna

Cli-fi som genre har formligen exploderat det senaste decenniet med Margaret Atwoods MaddAdam-trilogi som ett av de mer omtalade verken. Men givetvis finns riktningen också rikligt representerad i barn- och ungdomslitteraturen. I Sverige skriver Mats Söderlund på den avslutande delen i sin serie om en värld där vattenbristen gjort Norden till en stormakt som andra försöker fly till, finska Emmi Itäranta väljer samma ämne i sin "Minnet av vatten" från 2017. Inom den anglosaxiska utgivningen för unga formligen kryllar det av hemska framtidsskildringar.

Men, som Alexandra Nikoleris påpekar: klimatfrågan är som rasism och sexism. Den är inte en framtidsfråga. Den är nu. Och med tanke på hur mycket ämnena miljöförstöring och atomkrig tog form i barnlitteraturen redan för fyrtio år sedan ska vi nog inte vänta på den där romanen om vägen fram.