Det finns en scen i början av Eugen Ruges roman ”Den tid då ljuset avtar” som det kan vara värt att dröja vid. Det är 2001 och huvudpersonen Alexander står framför sina föräldrars gamla bokhylla. Han stirrar på den rad med facklitteratur som hans far Kurt, ”en av de mest produktiva historikerna i DDR”, ägnat sitt liv åt att skriva.
”För denna meter vetenskap hade Kurt slitit i trettio år, terroriserat familjen i trettio långa år. För denna meter hade Irina lagat mat och tvättat all tvätt. För denna meter hade Kurt fått ordnar och utmärkelser, men också utskällningar och en gång till och med tadel från partiet, han hade köpslagit med förlagen som ständigt led pappersbrist, han hade fört riktiga småkrig om formuleringar och rubriker, hade varit tvungen att ge upp eller med list och envishet uppnått vissa framgångar – och nu var allt bara MAKULATUR.”
Det är en enkel, ja, nästan banal scen, men också genial. På bara några rader lyckas Eugen Ruge gestalta den känsla som präglat många östtyskar efter murens fall. Kanske är melankoli det bästa ordet, eller möjligen sorg.
Måste jag välja en enda roman om DDR och murens fall blir det denna.
Missförstå mig inte nu. Det Eugen Ruge frammanar är inte saknad, utan något annat och mycket djupare. Hans roman är inte nostalgisk – nej, verkligen inte – han drömmer sig absolut inte tillbaka till den stelbenta polisstaten. Men han vet, av egen erfarenhet, vad det betyder när hela livet sätts inom parantes, när allt man gjort och upplevt förpassas till sophögen, när det blir makulatur, om man så vill.
Måste jag välja en enda roman om DDR och murens fall blir det denna. Inte för att Eugen Ruge nödvändigtvis är den bästa stilisten eller den som borrar djupast i diktaturen – då hade jag nog lyft fram Christa Wolf eller Uwe Tellkamp – utan för att han lyckas fånga och förmedla erfarenheten av förlust bättre än någon annan. Den hisnande fråga han ställer är: Om ens liv visar sig vara ett enda stor misslyckande, vad har man då kvar?
LÄS MER:Så påverkade murens fall den tyska litteraturen
”Den tid då ljuset avtar” är en klassisk släkthistoria, en familjekrönika som rör sig över fyra generationer, från mitten av nittonhundratalet till början av tjugohundratalet. Romanen har kallats en Buddenbrooks för DDR-tiden, vilket är träffande, fast här heter familjen Umnitzer, bor i Neuendorf utanför Berlin och har till en början en stark tro på det socialistiska projektet.
Familjens patriark, Wilhelm, är en gammal kommunistisk kämpe som aldrig gett upp hoppet om statssocialismens löften. Likt en nyfrälst fortsätter han år efter år att arrangera insamlingsaktioner och initiera lokala skyddsceller mot det fascistiska hotet från väst. Han är den övertygade kommunisten som är beredd att blunda för allt som inte passar hans trånga världsbild.
Han fortsätter som om ingenting har hänt medan hans familj, framför allt de som är yngre, sakta inser att allt varit förgäves, att ljuset som en gång lyste så löftesrikt håller på att avta. Wilhelm varken ser eller hör det alla andra runt honom för länge sedan förstått; att skakningarna i systemet håller på att bli en jordbävning. För Wilhelm är minsta tvivel, minsta invändning och minsta reflektion detsamma som defaitism. För honom är partibyråkratin vägen, sanningen och livet. Punkt slut.
LÄS MER:I år firas murens fall i moll
Han är en tragikomisk fadersgestalt som håller resten av familjen som gisslan. Hans aggressivitet, inte hans marxist-leninism, är familjens rättesnöre. På många sätt är han den trångsynta och patriarkala partistaten personifierad.
Eugen Ruge lägger sig tätt intill sina romanfigurer. Han skriver med sympati, eller rättar sagt med empati.
Stilistiskt är detta en enkel roman; lättläst som en deckare, även om Eugen Ruge använder sig av avancerade grepp. Han rör sig fram och tillbaka i tiden, han berättar i korta, konkreta tablåer, alltid med en enskild familjemedlem i centrum. Han låter scener från femtiotalet avbrytas av scener från sjuttio-, åttio- och nittiotalen, scener som tillsammans bildar en kalejdoskopisk men ändå helgjuten bild av familjens historia. Här finns inget övergripande narrativ eller någon sammanhållande intrig, bara enskilda pusselbitar – eller lösa trådar om man så vill, som fransar i en större väv.
Persongalleriet är stort. Vid sidan av Wilhelm, Kurt och Alexander, som representerar var sin generation, finns deras fruar och barn: Charlotte, Irina, Nedezjda, Melitta och Markus.
Eugen Ruge lägger sig tätt intill sina romanfigurer. Han skriver med sympati, eller rättar sagt med empati. Här finns inga hjältar eller förövare, bara människor som kämpar med sina liv, som desperat försöker skapa ordning och mening i en värld som för varje år ter sig allt märkligare och allt torftigare.
LÄS MER:Går det att prata om Berlinmuren som vacker?
Romanens epicentrum, dess brännpunkt och höjdpunkt, är en scen som hela tiden återkommer, fast ur olika familjemedlemmars synvinkel. En dryg månad före murens fall, den nionde november 1989, fyller Wilhelm nittio år och firas med sedvanligt och storslaget kalas. Det är en absurd tilldragelse som efterhand utvecklas till en kaotisk fars – en spegel av samhället utanför. Trots att alla förlorat tron på systemet fortsätter charaden. Partifunktionärerna strömmar till för att hylla Wilhelm med tal och utmärkelser, fast han sen länge håller på att förlora förståndet, och beter sig som en galen autokrat: skriker, sjunger och delar ut förolämpningar till höger och vänster.
"Det finns en östtysk erfarenhet som alla i väst borde ta till sig. Samhällen kan kollapsa".
Ja, det är lätt att läsa hela denna roman som en allegori över det östtyska sammanbrottet, över den utdragna dödskamp som drabbade invånarna i DDR; familjens nedgång följer så uppenbart på statens förfall. Men jag tror att det är fel. Eugen Ruge skriver inte politiskt eller filosofiskt, tvärtom, han är personlig och realistisk.
Han vill rekonstruera en värld och ett liv – så gott som det nu är möjligt. För den som känner Eugen Ruges biografi är det uppenbart att stora delar av romanen har paralleller till hans eget liv. Det är ingen hemlighet att han själv påminner om Alexander, den enda person i berättelsen som faktiskt hoppar av och flyr till väst, dessutom på Wilhelms födelsedag.
LÄS MER:Nationalmuseum gör motstånd till estetik
”Den tid då ljuset avtar” är en rik roman, full av liv. Varje gång jag läser den igen får jag syn på nya saker. Nu, trettio år efter murens fall och tio år efter att romanen kom på tyska, ser jag andra saker än när jag läste den för första gången. Jag ser en roman som slår en brygga mellan öst och väst, och som riktar sitt finger mot oss på den ”vinnande” sidan. För vem har sagt att vårt system kommer att hålla? Vem har sagt att inte vi kommer att misslyckas? Och vem har sagt att det inte snart kommer stå makulatur stämplat även på våra liv?
Eller med Eugen Ruges egna ord: "Det finns en östtysk erfarenhet som alla i väst borde ta till sig. Samhällen kan kollapsa".
