Jubileumsåret 1923 begåvades Göteborg för första gången i sin trehundraåriga historia med minareter. Först två på utställningsområdet bakom Götaplatsen och kort därefter en i pappersform. Det handlade inte om något försök att omvända göteborgarna till islam. På toppen av de 60 meter höga utställningsminareterna av trä fanns inga böneutropare, däremot stadsvapnen Lejonet och Kronan.
Inte heller för boulevardtidningen Minareten, som enbart såldes som lösnummer i kiosker och på gator och torg, var symboliken religiös. Som utgivaren Martin Andersson förklarade i första numret betyder Minaret ”Ljusbringare” och representerar längtan efter upplysning, en strävan som såväl religiösa som ateister kan omfatta. Kommunismen står för ljuset och det skall nu spridas till ”kretsar som aldrig tar i en kommunistisk tidning”.
Lanseringen var framgångsrik, den nya tidningen blev populär i breda kretsar. I slutet av 1920-talet låg upplagan på drygt 5 000 i veckan. Den kommersiella framgången gjorde att stora belopp kunde skänkas till hjälpbehövande. Tidningen blev inom kort en inofficiell fattigvårdsbyrå. Typiskt är det brev som inför julen 1925 inkommer från en tioårig pojke i Majorna: ”Snälla farbror Martin Andersson. Jag undrar om farbror ville vara snäll och hjälpa oss till julen. För pappa såväl som mamma äro klena till hälsan. Vi ha en liten hjälp från fattigvården av 55 kr pr månad och detta räcker ej att leva på”.
LÄS MER:Så blev Göteborg en metropol
Fakta
Boulevardtidningar var inte för prenumeration utan köptes på gatan, i tidningskiosk eller hos tobakshandlare. Ofta hade de mer uppseendeväckande innehåll än den vanliga dagspressen.
Minareten var en partiobunden kommunistisk Göteborgstidning som utgavs 1923 –1938. I slutet av 1920-talet låg upplagan på drygt 5 000 ex i veckan.
Vidi var en nazistisk boulevardtidning i Göteborg som hetsade mot judar, kommunister och homosexuella, och utgavs 1913–1931.
Vem var då den snälle farbror Andersson? ”Mattin i Masthugget”, som han också kallades, föddes 1886 i en schartauansk arbetarfamilj i Haga. Han kom att bli tidningsman, kommunalpolitiker och en av hyresgästföreningens grundare. 1923 blev han ledare för den kommunistiska sjumannagruppen i stadsfullmäktige, i folkmun döpt till Cirkus Sjuman. Samma år startade han Minareten, en antinazistisk fyrbåk i 20-talets Göteborg, långt före Segerstedts Handelstidningen.
I den antisemitiska boulevardtidningen Vidi beskrev redaktören Barthold Lundén Sverige som en ”judestat”, där judar åtnjöt allsköns privilegier, och i november 1923 presenterades Hitler som Tysklands räddare. Samma år grundade Lundén Svenska antisemitiska föreningen. Det väckte stor uppmärksamhet, när Minareten hösten 1929 kunde publicera delar av medlemslistan. Bland de 485 uthängda personerna fanns kända göteborgare, däribland friidrottaren och mångfaldige olympiamästaren Eric Lemming. Han hade sällskap av nazistledaren Birger Furugård och lindholmsnazisten Oscar Landahl.
Minareten väckte också uppmärksamhet med sina banbrytande sociala indignationsreportage, vilka blottlade de stora klassorättvisorna i Göteborg. Ett reportage 1923 gjorde i ett slag Martin Andersson till stadens store folktribun. Fyra minderåriga flickor, den yngsta 8 år, hade blivit sexuellt utnyttjade. Övergreppen polisanmäldes, men barnen fick skulden. Flickorna anklagades för att ha förfört mannen och Barnavårdsnämnden placerade dem på uppfostringsanstalt. Flickornas föräldrar vände sig då till Martin, som tog upp ärendet i stadsfullmäktige. Med hänvisning till den behandling flickorna utsatts för av Barnavårdsnämnden ifrågasatte han stadens mångbesjungna ”samhällsanda”.
LÄS MER:Recension: ”Göteborg genom tiderna”, red: Jan Christensen med flera
Minareten väckte också uppmärksamhet med sina banbrytande sociala indignationsreportage, vilka blottlade de stora klassorättvisorna i Göteborg.
Sådant sade man inte ostraffat i fullmäktige och Martin förlorade sin tjänst vid Göteborgs kristidskommission. Han fortsatte dock oförtrutet sin kritik i Minareten. Under Emil Zolas berömda stridsrop ”Jag anklagar” gick han till storms mot Barnavårdsnämnden. Striden tog en ny vändning när Torgny Segerstedt tog till orda i Handelstidningen. Han instämde i Minaretens anklagelse, att flickorna dömts på förhand eftersom de kom från arbetarhem: ”Finns det någon som vågar påstå att barn från burgna hem skulle ha behandlats på samma sätt?”. Härigenom vägde vågskålen över till flickornas fördel och de kunde återförenas med sina familjer.
Minaretens popularitet sågs med oblida ögon av SKP:s partiledning, eftersom den sålde bättre än partitidningen Väst-Svenska Kuriren. Man försökte därför få kontroll över den privatägda Minareten och motverka den föga renläriga ”Martin Andersson-kommunism” som uppstått i Göteborg. Partisekreteraren Oskar Samuelsson gick så långt som att i ett brev till Kominternledningen i Moskva varna för Anderssons opålitlighet: ”en individualist som i en boulevardtidning kritiserar sitt eget parti”.
Irritationen tilltog när det stod klart att Martin hade planer på att ge ut en ”Stockholms-Minaret” och särskilda Falkenbergs-, Varbergs- och Halmstadsupplagor. När Martin till sist lämnade ifrån sig tidningen var det till vännen Einar Adamson, känd förespråkare för världsspråket esperanto. Adamson var mannen som kunde ”segla Minareten-skutan efter dess gamla kurs”, vilket han också gjorde från 1931 till nedläggningen 1938.
LÄS MER:Recension: ”Flykten till Sverige 1940-45” av Lars Hansson
Under kriget drogs Hyresgästen in två gånger av regeringen för att inte misshaga Berlin.
En annan tidning blev nu Martin Anderssons ”fruktansvärda stridsvapen i västkustmetropolen”. Som pionjär för hyresgäströrelsen hade han 1923 startat Hyresgästen, Sveriges första hyresgästtidning. Han förblev dess redaktör till 1944, från 1935 i samarbete med författaren Ebbe Linde. De redigerade vartannat nummer, ofta i polemik mot varandra, särskilt om synen på Sovjetunionen. Under Anderssons redaktörskap uppvisade Hyresgästen samma vänsterprofil som Minareten.
Båda var starkt Sovjet-vänliga, även efter det att Andersson lämnat kommunismen och återvänt till socialdemokratin 1937. Man förespråkade esperanto, nykterism och sexualupplysning för unga, gick till storms mot schartauanska präster och bekämpade rasism. Under kriget drogs Hyresgästen in två gånger av regeringen för att inte misshaga Berlin. I en av artiklarna, skriven av Einar Adamson 1943, gisslades nazisternas grymheter i Norge och Polen och varnades för vad en tysk seger skulle komma att betyda för Europas folk.
Martin Anderssons har fått en gata uppkallad efter sig i Olskroken, en påminnelse om den hyresstrejk som ägde rum där mellan 1936 och 1937. Hyresgästföreningen krävde lägre hyror och reparationer av undermåliga arbetarbostäder, varpå fastighetsägarna svarade med en våg av vräkningar. Minst 250 familjer ställdes på bar backe. Efter uppslutning från hela arbetarrörelsen fick fastighetsägarna vika sig. Massvräkningarnas tid var förbi och Martin kunde proklamera en historisk seger för hyresgästerna.
Martin Anderssons livsverk lever vidare, särskilt i form av hyresgästföreningen, som står inför nya utmaningar i bostadsbristens och privatiseringarnas Göteborg. Dagens minareter som tillhör stadens moskébyggnader har smält in i stadsbilden och kan på sin höjd provocera mörkerkrafter av samma slag som tidningen Minareten en gång bekämpade.
Jan Christensen är historiker vid Göteborgs universitet och arbetar på en politisk biografi om Martin Andersson.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
