"Det duger inte för flickor att få ha sin egen vilja, eller att få råda sig sjelfva. Och det är nu, en gång, min vilja, att mina döttrar skola rätta sig efter min vilja, och inte säga, eller göra något som är mig mot. Jag är herre i mitt hus, hoppas jag, och de äro mina barn, och dermed punkt. Om mina döttrar äro kloka, så skola de befinna sig bäst af att de lyda sin far."
Änkemannen direktör Falk, "husets herre och familjens buse", styr sina döttrar med järnhand. Han försnillar deras morsarv, gnäller, gormar, bevakar, kringskär och gör livet allmänt surt för dem. Trots att äldsta dottern Hertha har hunnit fylla tjugosju kräver han fullständig lydnad och respekt.
Men i det gamla gistna fadershuset pyr revolutionsglöden. Och när den stora eldsvådan, lika verklig som symbolisk, till sist bryter ut, är det Hertha som på starka armar bär sin far ut ur lågorna!
Freud kunde ha haft mycket att säga om Fredrika Bremers romaner, inte minst om Hertha, hennes stora feministiska manifest och fadersuppgörelse från 1856. Eller om Famillen H*** (1830-31), där karaktären Elisabeth älskar och hatar sin fosterfar till den grad att hon försöker giftmörda honom. Eller om Flora i En dagbok (1843), som med beundran betraktar fadermörderskan Beatrice Cencis porträtt och förklarar sig kapabel att upprepa hennes brott...
Många forskare har också haft en del att anmärka på Fredrika Bremers relation till sin egen far. Önskade hon livet ur honom? Eller var hon snarare förälskad?
I själva verket är varken Bremers eller romanernas fadersbindning särskilt unika. Hela den kvinnliga 1800-talsprosan kryllar av komplicerade far-dotterrelationer. Fäder som förtrycker, försummar och förpestar livet för sina döttrar. Döttrar som tillber, resignerar och lyder. Men också en och annan idealfar som respekterar och stödjer, och några döttrar som revolterar. Alltmedan mödrarna är döda, svårt sjuka, småstolliga eller helt enkelt kuvade intill osynlighet.
Kritiken var inte nådig mot Hertha, men inte en enda recensent tycks ha haft något att invända mot dess grymma fadersbild. För en nutida läsare ter sig, ironiskt nog, porträttet av direktör Falk betydligt mer levande än dotterns.
Trots ett försonande slut lämnar romanen en bitter eftersmak. Fredrika Bremer var medveten om det och kände sig tvungen att teckna en ljusare motbild. Den kom i hennes sista roman Fader och dotter (1858), en utopisk skildring av en god far och en tacksam, lojal dotter. Här ger den lärde lektor Norrby, även han änkling, sin nästan lika lärda dotter Rosa myndighet i 21-årspresent. Hon reser en smula motvilligt till huvudstaden, rör sig i kulturella kretsar och blir förälskad, men efter bud om faderns sjukdom hastar hon raskt hem och blir hans ömma vårdarinna.
Denna Herthas harmoniska lillasyster glömdes föga förvånande snabbt bort. Men i en tid när den estetiska normen krävde balans mellan svärta och ljus, realism och idealism är Fader och dotter ändå intressant som korrektiv. I likhet med andra utopier har den också en hel del att säga om det samhälle i vilket den skapats. Bremers ambition att skildra en relation mellan far och dotter byggd på totalt ömsesidigt förtroende är en önskedröm. En far som frivilligt släpper sin dotter, vilken i sin tur svarar med att avsäga sig sin biljett ut i livet ter sig båda lika osannolika och just därför utmanande.
Sverige kring 1800-talets mitt var nämligen ett av Europas mest rigida manssamhällen. Här rådde ännu 1734 års lag, där Ärfdabalkens kapitel 19, paragraf 2 slår fast att: "Mö, av vad ålder hon vara må, stående under förmynderskap". Den kvinna som ville myndigförklaras kunde visserligen gå till kungs, men få vågade språnget, inte ens den annars så kavata Hertha.
Alla kvinnor utom änkor var omyndiga och utestängda från högre utbildning, flertalet yrken och näringar. Inte konstigt att Herthas lillasyster Märtha kröner en sällsynt ledsam kväll i fadershemmet med en hädisk viskning: "jag skulle bestämdt vilja gifta mig i afton, om bara jag kunde vara enka i morgon!"
Fadern (alternativt maken) satt på hela makten, ekonomiskt och moraliskt. Men både lagstiftningen och den allmänna uppfattningen höll på att förändras. Hertha var en brandfackla i debatten om ogift kvinnas myndighet och några år senare drevs reformen till slut igenom. Snart avskaffades dessutom ståndsriksdagen. Nya, liberala vindar blåste.En kvinnorörelse var på väg att bildas.
Många kvinnliga författare hade egna erfarenheter av glappet - av lagen och moralen å ena sidan och viljan till förändring å den andra. Det är knappast en slump att den "viktorianska" perioden, som starkare än någon annan predikar kärnfamiljens ideal, också är den vars litteratur flitigast skildrar splittrade eller dysfunktionella familjer.
Familjen ansågs bilda ett mikrokosmos, en spegel av samhället i sin helhet och blev därför en perfekt utgångspunkt för skildringar av kampen mellan över- och underordnad. Familjen var dessutom ett område kvinnor hade rättmätig tillgång till och ansågs ha unik kunskap om. Så blev familjeromanen också 1800-talsförfattarinnans stora paradgren.
Kanske är det ingen slump att det är i dramats komprimerade form familjen slutligen faller sönder och övergår i bitter könskamp. När Henrik Ibsens Nora bryter upp från dockhemmet (1879) är mannen/fadern på väg att tappa kontrollen över själva fundamentet till sin makt: reproduktionen. Det är ju den ångesten som rider ryttmästaren i August Strindbergs drama Fadren (1887). Är dottern Bertha verkligen hans? Hustrun sår ett tvivel, maktbalansen rubbas. För ryttmästaren väntar dårhuset.
Galenskap drabbar också Jan i Skrolycka i Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien (1914) när den älskade dottern glider honom ur händerna. Klara Gulla överger det fattiga värmländska hemmet och slukas upp i huvudstadens förrädiska virvlar. För den krossade fadern återstår bara att skapa sig en egen, upphöjd värld där idealiseringen av Kejsarinnan kan fortgå ostört.
Det är synd om dessa fäder, vi sörjer deras fall. Men döttrarna? De förblir stumma. Bertha en bricka i föräldrarnas spel, Klara Gulla sliten mellan lojalitet och modernitet. Vad vinner de på en demonterad fadersmakt? Möjligheten till förtrolighet och närhet, men också risken för en ny kontaktlöshet.
Plötsligt är faderns plats i familjen under förhandling. I byggandet av en modern välfärdsstat tar staten över den övergripande administrationen, medan de nära vardagsrelationerna feminiseras. Mor blir rar medan far förvärvsarbetar. Allt ordnas till det allmännas bästa.
Den nervklene pappan i Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976) tas effektiv om hand i 1930-talets välordnade mentalvård. Han försvinner ut i kulisserna, medan lilla Anna hamnar helt i martyrmoderns våld. Men revolten kommer. Anna är den lydiga dottern som blir en "dålig mor" och förlupen hustru - ett kärlekstörstande barn i livslångt sökande efter faderssubstitut.
De senaste åren har bjudit en rad porträtt av fäder som faller igenom, som missbrukar, utnyttjar, sviker, försvinner. Pappa är tydligt närvarande även i sin frånvaro. Hans makt är påtaglig också när den utövas i vanmakt.
I Åsa Linderborgs självbiografiska roman Mig äger ingen, som kom tidigare i våras, är pappa Leif till att börja med hela världen. Men efterhand som flickan växer upp framträder fadern som alltmer kuvad, av det hårda kroppsarbetet, av dålig ekonomi, av ensamförälderns ansvar, av alkoholen - och också av mansrollens begränsningar i en kvinnodominerad omsorgsvärld.
Hans charmörkvaliteter har ett bäst-före-datum. Tonårsdottern gör som Klara Gulla, vänder honom ryggen, och kvar finns bara spåret mellan metallverken, Systemet och
soffensamheten.
Kraften till sin klassresa hämtar dottern från moderns högljudda kommunistiska släkt. Fadern blir snarast sinnebilden av en socialdemokrati i utförsbacke, en kuschad folkhemsman som knyter näven i fickan och på sin höjd iakttar förstamajdemonstrationen på behörigt avstånd.
En pappa utan hemvist. Ska han vara med eller inte, vill han - och släpps han in? Jämställdhet är något självklart samtidigt som en pappa som sköter dagisbestyr och delar föräldraledigheten lika får stå ut med att möta skepsis.
Vår egen tids pappa-barnpussel har flimrat förbi i självbiografiska rapporter från en ny generation urbana fäder som Johan Nilsson, Ronny Olovsson och Fredric Askerup. Frågan är hur författare ur dagens barnkullar en gång kommer att skildra 2000-talets far-dotterrelationer, i kärn-, styv-, enförälders- och regnbågsfamilj. Kommer pappa att hitta hem, och kommer dottern att fortsätta längta? Förhandlingen fortsätter.
Böcker som nämns i texten:
Hertha, Famillen H***, En dagbok, Fader och dotter - av Fredrika Bremer
Ett dockhem - av Henrik Ibsen
August Strindbergs drama Fadren
Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien
Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna
Åsa Linderborgs Mig äger ingen
