Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

När Eddie Murphy var cool

I helgen har ”Coming 2 America” premiär, uppföljaren till Eddie Murphys ”En prins i New York”. Hynek Pallas förklarar hur Murphy gick från att spela roller skrivna för vita män till att skapa den ikoniska 80-talsfilmen, som var banbrytande i hur den skildrade det svarta USA. Och vad McDonalds oväntat haft för roll i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

McDonalds är nog det sista man förknippar med proteståret 1968. Ändå blev just snabbmatindustrins spridning och en ny afroamerikansk kapitalism del i arvet efter sextiotalets samhällsomvandling. Och, 20 år senare blev den avgörande för intrigen i en banbrytande romantisk komedi.

1980 tjatade sig en 19-åring in i det prestigefyllda komediprogrammet Saturday Night Live. Fyra år senare – efter ”48 timmar” (1982), ”Ombytta roller” (1983) och ”Snuten i Hollywood” (1984) – var Eddie Murphy en global filmstjärna som kunde göra vad han ville. Nästan. Tillsammans med John Landis, regissören Murphy gjorde succé med i ”Ombytta roller”, började han redan 1983 utveckla en film om en afrikansk despot på statsbesök i USA. Men filmbolaget Paramount förblev kallsinniga och la ner projektet 1985.

Samma år kom Steven Spielbergs ”Purpurfärgen” – som blev en succé.

Om ett drama med en svart lesbisk kvinna i huvudrollen kunde bli en kassako, varför skulle inte en komedi med svart tema få grönt ljus? Murphy återlanserade idén med en mer romantisk Askungen-intrig där en afrikansk prins inkognito söker en fru i Queens. Paramount tände på alla cylindrar.

Om ett drama med en svart lesbisk kvinna i huvudrollen kunde bli en kassako, varför skulle inte en komedi med svart tema få grönt ljus?

LÄS MER: Recension: ”En prins i New York 2” i regi av Craig Brewer

När åttiotalets svarta USA annars hamnade på film var det då ofta ur vad man kan kalla för Reagan-vinkel: en skildring av ett getto som sveps bort i crack-epidemin. Bilden var inte osann. Men den var heller inte den enda.

I boken ”Soul City: Race, equality and the lost dream of an American utopia” (2021) skriver juristen Thomas Healy om hur medborgarrättsledaren Floyd McKissick 1969 kläckte idén om en afroamerikansk stad i North Carolina. Soul City uppfördes med medel från Nixon-administrationen; den skulle vara öppen för alla men drivas av svarta företag. Initiativet var dock långt ifrån unikt – i dammet efter decenniets innerstadsoro pågick liknande processer på många håll.

McDonalds-grundaren Ray Kroc har knappast gjort sig känd som progressiv. Men han såg franchiseexpansionen som central, att företagare själv kunde starta egna McDonalds. Med sextiotalets vita innerstadsflykt tömdes lokaler och hyror dumpades. Regeringen gav stöd till minoritetsägda franchiseföretag samtidigt som medborgarrättsrörelsen uppmanade till kapitalism för svart avancemang. 20 år senare – som historikern Marcia Chatelain berättar i den fascinerande ”Franchise: the golden arches in black America” (2020) – var det snabbmatsställen ägda av afroamerikaner som sponsrade lokalsamhället.

Klipp till Queens 1988 och ”En prins i New York” där Cleo McDowell (John Amos) stolt visar runt filmens huvudperson Akeem (Murphy) i medelklasshemmet han har byggt på ryggen av sin skamlösa McDonalds-kopia. Restaurangägaren tror han har att göra med en fattig invandrare, men Akeem är alltså en stenrik prins. ”Om du jobbar hårt i 30 år, kan du också ha detta” säger Cleo som ett eko av Bill Cosby. Dottern Lisa (Shari Headley) engagerar sig inte bara för lokalsamhället – skildrat i stormötet där Arsenio Hall och Murphy spelar pilsk gospelpastor respektive Lionel Richie-inspirerad soulsångare – utan arbetar på McDowells kontor trots att hennes (lika Richie-inspirerade) blötlockige pojkvän vill att hon slutar.

Restaurangägaren tror han har att göra med en fattig invandrare, men Akeem är alltså en stenrik prins.

LÄS MER: Eddie Murphy tillbaka i "SNL" efter 35 år

Kroc ansåg att kvinnor på arbetsplatsen ledde till flörtande medan svarta franchisetagare betraktade det som idealiskt att kvinnor som hade respekt i det omgivande samhället blev företagets nav. Ett progressivt inslag som för all del kan vara svårt att skönja bakom all tidstypisk sexism i ”En prins i New York”.

Men filmen signalerade också slutet på en era. I essän ”The new black aesthetic” beskrev författaren Trey Ellis 1989 något han kallade för ”kulturella mulatter”: svarta kulturproducenter som bröt med tidigare nationalism, protestmusik och pan-afrikanism. Produkter av samhället som skildras i Ellis roman ”Platitudes” (1988), där en svart nörd förfäras vid ett besök i Harlem men kan navigera den vita medelklassen.

Liksom Michael Jackson, Whitney Houston, Prince och Whoopi Goldberg – som slog igenom i ”Purpurfärgen” – var Eddie Murphy just en sådan crossoverstjärna. Flera av Murphys åttiotalsroller var egentliga skrivna för vita män. I jämförelse blev ”En prins i New York” med sin kärleksfulla drift av den svarta populärkulturens stapelvaror – barbershopgubbarna! – ett nytt spår.

Det skulle inte hålla och brottet kom 1989 – symboliserat av Spike Lees ”Do the right thing” och regissörens påföljande utbrott mot den Elvis-älskande Murphy. Lees påstående att Murphy aldrig hade använt sin status för att förändra Hollywood var dock ohederligt. Som The Atlantic påminde i en Murphy-exposé (12/20) så vädrade skådespelaren som presentatör på Oscarsgalan 1988 bitsk kritik över bristen på svarta pristagare.

”Jag har ett starkt svart medvetande, men jag är för gradvis förändring och mer civiliserad dialog”, svarade Murphy Lee.

Det var lönlöst: i det tidiga nittiotalets explosion av svarta auteurer som behandlade uttryckligen svarta ämnen – och det särskilt efter misshandeln av Rodney King 1991 – kom Murphy att betraktas som en suspekt antikvitet.

För 2021, när rapstjärnor som Travis Scott lanserar egna McMeals, finns onekligen mer att driva med än att intäkter från fördärvlig snabbmat får bekosta skyddsnät i utsatta områden.

LÄS MER: Eddie Murphy jobbar på Hollywoodsnut-film

30 år senare är hip hop världens populäraste musikstil. Nyligen meddelade Google att antalet sökningar på ”svartägda” företag har ökat med 600 procent varpå sökmotorn införde möjlighet för ”stolta svartägda företag” att lägga till detta i sin profil.

Det kan tyckas som att en uppföljare till ”En prins i New York” bara hade att kasta sig ut i detta med ett ”äntligen!”. För 2021, när rapstjärnor som Travis Scott lanserar egna McMeals, finns onekligen mer att driva med än att intäkter från fördärvlig snabbmat får bekosta skyddsnät i utsatta områden.

Så varför – när möjligheten att lansera en svart komedi på basis av en föregångares kultstatus ges – retirerarar man istället till den fejkade Afrika-fantasi som fyller ”En prins i New York 2”? Svaret är inte självklart. En misstanke som understryks av filmens korta nedslag i ett nu gentrifierat Queens är att det känns säkrare. Varför riskera den fallgrop varje ras- och klasskämt för tillfället är i USA – metakommenterat när barbershopfarbröderna hackar på en kund för att han är politiskt inkorrekt – när man kan gömma sig bakom den afrikanska scenografiexotism som visade sig så lätt att applådera i ”Black Panther” (2018)?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.