Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Kultur- och idrottsminister Amanda Lind (S) intervjuas i samband med att hon under fredagen presenterade ett krispaket för kulturen och idrotten. Bild: Nils Petter Nilsson/TT

Björn Werner: När det gäller: i kris väljer staten kapitalet

Den svenska staten har visat sitt sanna ansikte om coronakrisen.
Ska det fortsätta en lång tid är det inte ett hållbart tillstånd.
Det menar GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Amanda Lind är inte en influencer

LÄS MER: Amanda Lind måste inte vara bra på kultur

Det känns allt mindre som en slump att Ruben Östlunds ”Turist” (2014) utspelar sig i de alper som tjogvis med sportlovsfirande stockholmare sex år senare skulle komma att direktimportera coronaviruset från. För Östlunds film, som utforskar om det vi gör i kris avslöjar mer om oss än den mask vi bygger upp till vardags, är en passande metafor också för vårt krisdrabbade land.

I filmen lämnar en man sin familj åt sitt öde när en lavin kommer rasande in över uteserveringen de sitter på. När det gällde såg han sig själv som viktigare än frun, barnen. Familjen. En sorts personlig triage, för att låna ett olyckligt modeord från den hårt utsatta vården i Italien.

På samma sätt går det snabbt att konstatera vad det egentligen är statsapparaten tycker är viktigt att beskydda när vår tids stora katastrof med dramatisk kraft väller in mot våra stränder. En sak är säker: det är inte medborgarna. I takt med att det står allt klarare att ekonomin lider kraftigt av att staten stängt ner, ja, ekonomin, har våra makthavare drabbats av en viss skrämselhicka. Den första ryggradsreaktionen? Att rädda systemet.

I en kris som ser ut att bli lång är det viktigt att se till alla som blir skadade i sviterna av den.

Den 16 mars rullades så ett stödpaket på maximalt 300 miljarder ut till svenska företag, finansierat av lån. En dag senare annonserades fem miljarder till flygindustrin, där SAS har 1,5 miljarder öronmärkta till sig. Först den 20 mars fick kulturen, efter att kultursidor fyllts av desperata skrik, en klapp på axeln (med armbågen, förstås) med den högst konstgjorda andning som 500 miljoner kronor innebär för landets många kulturutövare.

I första hand företagen. I andra hand den koldioxidosande flygindustri som många politiker, inte minst regeringspartiet MP, pekat ut som storskurk i kampen om klimatet (ett klimat som mig veterligen ännu inte räddats). I tredje hand kulturen. Några stödpaket till personer som riskerar jobb och bostad har däremot inte hörts ett knyst om.

Reaktionen hade kunnat vara en annan om staten präglades av en annan ideologi än den nuvarande företagarsocialismen. 300 miljarder är astronomiska summor. De hade förstås kunnat användas annorlunda. En stat där socialministern med varm röst lovar omfattande hyresbidrag till alla som drabbas av arbetslöshet. Eller där en tillfällig medborgarlön rullades ut av en visionär finansminister. Den första till räddning i kris hade kunnat vara medborgarna.

Det hela påminner inte så lite om hur makten reagerade 1860-talets svältår, skickligt skildrad i Magnus Västerbros hyllade "Svälten". Då som nu var den enskildas ekonomiska svårigheter och hunger underordnat förhärskande idéer om arbetets primat.

Det finns dock en enorm skillnad. Hela den astronomiska uppoffring som samhället gemensamt gör sker trots allt för att rädda samhällets gamla och sjuka i en sällan skådad kraftdemonstration av 1900-talets finaste uppfinning – välfärden. Men i en kris som ser ut att bli lång är det viktigt att se till alla som blir skadade i sviterna av den. Ett samhälle som sluter upp för företagen före människorna kan inte vara vägen framåt.

LÄS MER: Stefan Löfven tar inte kulturpolitiken på allvar