Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Som en del av firandet hade staden Berlin tillfälligt låtit resa en symbolladdad rad av gigantiska dominobrickor där muren en gång låg." Bild: WOLFGANG RATTAY

Björn Werner: När Berlinmuren återuppstod för en natt

GP:s kulturchef berättar om när han plötsligt befann sig inspärrad i Västberlin – 20 år efter murens fall.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Går det att prata om Berlinmuren som vacker?

Året var 2009, den 9 november närmare exakt. Jag hade precis blivit klar med att sortera kulturrådets visitkort, en viktig arbetsuppgift på min praktikplats på Svenska Ambassaden i Berlin, men hade ingen lust att gå hem. Lägenheten jag i en blandning av panik och snålhet hyrt gick bara att värma med kol i en stor, brun ugn. Kol ansåg jag mig inte heller ha råd med, mer än sparsamt. Dessutom fanns det inget fönster på toaletten – bara ett hål rakt ut. Det var väldigt kallt.

Istället jagade jag runt på Berlins gator som frusna, snåla 23-åriga män alltid gjort i den tyska huvudstaden, inbillade jag mig. Att vingslagen slog extra tunga ikväll var inte heller så konstigt, jag skulle nämligen få uppleva historia. Bara två decennier hade gått sedan DDR-regimen föll. En stor sak. Ingen hade ännu hunnit begripa att finanskraschen året innan bara var början på ett brant fall mot den civilisatoriska kris vi har idag. 2009 var världen fortfarande glad. Den kollapsade kapitalismen var bara en vägbula, någon flyktingkris var inte på kartan. Klimatet, det talade vi tyst om.

Alla var där, samlade i grupp på Brandenburger Tor i ett stort, festligt spektakel. Glada och fulla av tillförsikt inför en framtida evighet av liberalism, kapitalism och välordnad demokrati. Angela Merkel, var där. Hillary Clinton var där. Europas viktigaste statsöverhuvuden: Storbritanniens Gordon Brown och Frankrikes Nicolas Sarkozy var där. Så många var där att till och med Jon Bon Jovi var där. De hade väl inte fått tag i David Hasselhoff.

Också jag ville fira friheten och demokratin. Eller åtminstone titta på den. Men se, även här var historien närvarande – den stod till och med i vägen. Festen utspelade sig på Östsidan, men jag kunde inte komma dit. Det stod en mur rest mellan Väst och Öst. Som en del av firandet hade staden Berlin tillfälligt låtit resa en symbolladdad rad av gigantiska dominobrickor där muren en gång låg. Och medan den verkliga Die Mauer var riven var det mycket historiskt förankrade tyska ordningssinnet fortfarande fullt intakt.

–Kan jag få passera? frågade jag den tyska funktionären som var stationerad för att ingen skulle råka knuffa till brickorna och riva muren i förväg.

–Nej.

–När blir det muröppning då? undrade jag med stor tysk humor, eftersom Maueröffnung är ett annat ord för murens fall. Skämtet föll platt.

–Imorgon, klockan åtta! Adjö!

Så kom det sig att jag, som så många före mig genom historien, fick titta en stund längtande över muren, för att sedan vända om och huttrande gå hemåt i mörkret.

LÄS MER: Därför känns 30-årsfirandet av Berlinmurens fall inte så festligt