Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

När barn var medborgare

Karin Widegård fortsätter dagisdebatten: "Barnens värde i samhället har ökat explosionsartat på ett enda område - som konsumenter."
På krönikeplats här skrev Ingrid P Bosseldal 13/11, apropå kravet på produktivitetsökning inom barnomsorgen, att på 70-talet hade förskolan ett egenvärde för barnen. Sant. Det stämmer. Men inte bara det. Under 70-talet var barnen gräsrötter att räkna med politiskt. Man såg en samhällelig potential i det uppväxande släktet, och då blev även de som arbetade inom barnomsorgen och som fritidspedagoger viktiga nyckelpersoner. Det låg i tidsandan att betrakta barnen som små aktiva medborgare och inte bara som en privat angelägenhet. Ett exempel på det var barnkulturutredningen 1978.
Även om vi har världens bästa föräldraförsäkring, så har det hänt förvånansvärt lite inom arbetslivet som tyder på insikt om att människor är mer än lönearbetare. När man ser var vi hamnat kan man med fog undra om arbete och familjeliv i grunden är oförenliga. Jag trodde länge det var så att vi bara inte funnit någon lämplig modell för helheten.

Man kan fråga sig, om arbetslivet överhuvudtaget är anpassat till människorna som jobbar där. Flexandet och viss upplösning av fasta gränser mellan fritid och arbete ger temporär frihetskänsla och avlastning. Men en stressforskare jag lyssnade på berättade om it-experter som sov över på arbetsplatsen - de skulle ju ändå strax börja igen med sitt intressanta jobb.
Vakuumet kring barnens plats i tillvaron hänger ihop med människosyn och arbetssyn. Kan dagiset få bättre kvalitet än vad vi tycker att det sociala livet är värt överhuvudtaget?

I dag är det i princip bara de som är i åldern "föräldrar med småbarn" som är attraktiva på arbetsmarknaden. Det är de hektiska åren då man ska göra allt. Jobba, göra karriär, plocka pensionspoäng, förverkliga sig. Både de som är riktigt unga och de som går mot femtio har svårt att få arbete.

Det innebär ett risktagande att lämna en anställning om man är fyrtiofem plus. Vilken press sätter inte det på folk. Och det påverkar förstås i högsta grad barnens situation att deras föräldrar sitter i en rävsax.
Det var inte den här utvecklingen vi ville ha när kvinnorna skulle heltidsarbeta.
Vad jobbar du med är ofta den vanligaste frågan när man träffas. Det visar hur svårt vi har att hitta alternativa livsvärden. Du är vad du gör. Du är inte vad du är. I vissa länder anses det faktiskt ofint att genast fråga om yrket.
Barnens värde i samhället har ökat explosionsartat på ett enda område - som konsumenter. Det är den sorgliga sanningen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.