Kalvsylta. Jag har tänkt en del på det efter jul. Hur märkligt det är att den får vara kvar på julbordet. I vår familj var det bara mormor som älskade den och med åren har jag förstått att rätten är en kvarleva från en tid då, ja det såg aptitligt ut. Så den fortsatte att serveras. Och jag fortsätter att artigt pressa i mig den. Och så fortsätter der hela julen. Juldagen serverar mina föräldrar lutfisk trots att inte ens en majoritet av familjen gillar det. Men så ska det vara. Det är tradition.
På grund av detta kände jag viss sorg över att jag bröt en annan tradition i år. Jag tittade inte klart på Kalle Anka. På vårt julfirande var vår dotter enda barnet, så det kändes inte motiverat att pina sig igenom. Ännu mindre att tvinga vår treåring att göra detsamma.
Hon gick förvisso med på att bänka sig klockan tre, men när hon insåg att det var lika dåligt tecknat som det hon redan sett på Youtube svalnade intresset snabbt. Och vad skulle jag locka med? Tjuren Ferdinand? Enda anledningen att hålla kvar henne vore för min egen skull. För att jag skulle återuppleva min barndom genom att tvinga henne uppskatta min.
Så jag lät henne gå och det kändes symboliskt på något sätt. Jag släppte taget om tablåteve, Kalle Anka-tiden var förbi.
Trodde jag.
Tills tittarsiffrorna publicerades.
I år sågs Kalle Anka av drygt 3,7 miljoner tittare. Det innebär att det var årets största program. Större än alla mellofinaler, nästan en miljon fler än På spåret-finalen. Faktum är att bara en gång tidigare sedan 2001 har Kalle haft så många tittare som i år. Det är häpnadsväckande. I en tid då allt glider mot streamad tv växer en tablålagd repris med tecknat från 50-talet.
Det är då det slår mig.
Kalles jul är vår tids kalvsylta.
Det har blivit något som bara ska finnas där att vi inte ens tänkt på att ifrågasätta eller reflektera över det märkliga. För det är unikt att över 3,7 miljoner svenskar lägger en timme av årets heligaste familjedag på en timmes dålig Disney.
Jag googlar dess historia. Ser att Nordiska museet för några år sedan försökte kartlägga svenskens relation till Kalle. I svaren nämner familjer att programmet ersatt julbrasan. Det är något hela familjen samlas kring, något man planerar sin julafton kring:
Varje familjs julafton tycks ha ett före och efter Kalle. Men klockan tre sitter vi och drar repliker i kör, snyftar åt Benjamin syrsa och tvistar om Ferdinand är den tråkigaste filmen. Och tydligen fostrar vi en ny generation i samma obegriplighet. Årets tittarsiffror visar att tittningen var procentuellt högst i åldersgruppen 3-14, näst högst i 15-24.
Jag känner genast att jag svikit Sverige. Precis som jag tvingade i mig kalvsyltan ska mina barn från och med nu genomlida Kalle. Det är mitt ansvar att förvirra nästa generation med obegripliga traditioner.
