Skorstensjul handlar om tre barn som rymt från ett barnhem för att leta efter en pappa. På Stockholms central stöter de på någon som kallar sig Niklasson men som glömt bort vem han är. Med hjälp av skorstensbarnen som lever på taken försöker barnen få Niklasson att minnas.
Mårten Sandén delar arbetslokal med fyra andra, en av dessa är illustratören och barnboksförfattaren Stina Wirsén vars små brokiga figurer dyker upp som kuddar och som dekor på kaffefaten. Men i dag är vi nästan helt ensamma här. Gamla stan ligger bara en brolängd bort, där har Mårten Sandén hämtat mycket av atmosfären i Skorstensjul.
–Där är det nästan julstämning året om. Jag tycker om julen men den måste inte se likadan ur varje år. Det jag gillar är lugnet, musiken, julgirlangerna. Jag tycker väldigt mycket om mörkret fram till nyår, sen avskyr jag det, då blir det en helt annan stämning.
Inför boken hade han planer på att ge sig upp på taken i Gamla stan men i stället blev det en vandring på Riddarholmens tak.
–Det finns äventyrsupplevelser där man går med en guide, väl fastspänd, med hjälm. Det var läskigt. Högt. 46 meter upp i luften. Men jag tänkte att om jag nu ska skriva om barn som hoppar omkring på tak så måste jag ju i alla fall testa hur det känns. Där kunde jag se vilken värld som finns där, så många prång och nivåskillnader och skorstenar. Skorstensbarnen känns som en bra brygga mellan sagan och det realistiska.
Magi är ett återkommande inslag i hans böcker.
–I sagans form kan man berätta nästan allting. Ett realistiskt skeende kan bli lättare att begripa om man berättar det som en saga. Jag tycker mycket om krocken mellan saga och verklighet.
I flera år har Rabén och Sjögren gett ut en bilderbok med 24 kapitel inför jul. Förra året gjordes adventsboken av Frida Nilsson och Maria Nilsson Thore. I år gick alltså frågan till Mårten Sandén.
–Det är roligt att få skriva sagor som ska läsas högt och som ska illustreras, jag tycker om att göra bilderböcker och det här mellanformatet med en längre berättelse är spännande.
Idén om barn som bor på taken fick han från en engelsk bok, som han inte tyckte riktigt tog tillvara på idén. Men inspirationskällorna är många. Charles Dickens, Astrid Lindgren, Åke Holmberg ...
–Jag har knyckt hej vilt, men det är svårt att sätta fingret på var jag stulit saker. Stämningen i Stockholm är ganska mycket Ture Sventon även om det handlar om Vasastan där. Början av Mio min Mio är kanske det största Astrid Lindgren har skrivit och jag använder ju platsen i Tegnérlunden där den börjar.
När vi ses har han fått veta att han ska få årets Astrid Lindgrenpris, något han är märkbart glad över.
–Det känns väldigt ärofullt.
Illustrationerna i Skorstensjul har gjorts av Lina Bodén.
–Jag tycker om den klassiska sagokänslan i hennes bilder. Vi gick runt i Gamla stan och jag visade henne några hus som skulle kunna vara med i boken, och frisören som finns på riktigt
Det är inte alltid som målgruppen är klar när han börjar skriva, den kan ändras under resans gång. Men den åldersgrupp han är mest förtjust i är mellanstadiet.
–De är väldigt mycket barn, är helt med på saga och fantasi samtidigt som de är kloka och logiska som vuxna.
Hur han själv var i den åldern är inte så lätt att svara på.
–På många sätt känner jag mig likadan, hur jag tänkte då är väldigt nära hur jag tänker nu. Jag hade många kompisar, var inte så sportintresserad, läste mycket, spelade gitarr, lyssnade på musik, gick omkring och tänkte. Jag har egentligen aldrig tänkt på barndomen som något försvunnet.
När Mårten Sandén var 14 år skrev han sin första låt. Efter den har det blivit många. Välkommen hem sjungen av Magnus Carlsson låg på Svensktoppen ett tag och Alcazar tävlade i Melodifestivalen med Stay the night. Under flera år, innan böckerna kom in i bilden, kunde han leva på att skriva låtar, han var mycket i Nashville under en period. Många låtar gick till andra länder i Europa, några hamnade i Taiwan.
–Man visste aldrig var de skulle hamna. Jag kan sakna processen i låtskrivandet, den är väldigt social. Men det är en större utmaning att skriva böcker. Det är ett annat hantverk. Jag märker att jag för varje år kan skriva saker som jag inte kunnat innan.
Musikbranschen har som bekant förändrats, nu finns inte samma efterfrågan på låtskrivare. Det blir långt mellan låtarna nu förtiden. Men fyra bidrag till Minimello har han i alla fall snickrat ihop tillsammans med sin låtskrivarpartner Anders Hansson.
–Det är jättekul, jag kanske skulle börja skriva låtar för barn.
Musiken är fortfarande viktig.
–Den är som luft, jag märker den bara om den försvinner. Om jag inte lyssnar så tänker jag på musik.
Om inte låtskrivandet tagit fart i mitten av 90-talet hade han kanske arbetat som psykolog. Samtidigt som han var färdig med sin examen började han få uppdrag som låtskrivare.
–Det var ännu roligare, så det blev aldrig av att söka psykologjobb.
Även om han aldrig arbetat som psykolog har han haft nytta av studierna.
–En psykolog försöker förstå en människa utifrån det hon säger och det hon gör. En författare vet allt om en gestalt och kan berätta för läsaren genom det personen säger och gör. Det är samma process från två olika håll.
–Det viktigaste när jag skriver är personernas reaktioner och utveckling, jag vill gärna förstå människor som jag skriver om. Personerna är drivkraften i alla böckerna.
Men det började med en bilderbok. En kompis som då gick på Konstfack, David Polfeldt, hade fått ett erbjudande från ett förlag att göra en bilderbok och ville ha någon som skrev texten.
–Då var jag låtskrivare på heltid. Bokskrivandet liksom smög sig in.
Till hans populäraste böcker hör deckarserien om Peter och Petra Petrini, han har just avslutat bok nummer 17. Från början trodde han inte att han skulle klara mer än en, när förlaget föreslog en serie drog han till med tio, men efter den tionde var det svårt att sluta.
–Det är roligt att skriva deckare för att de har en motor. Tricket är att ha slutet innan man börjar. Det är en utmaning att behålla seriekänslan och samtidigt förnya.
Att han inte längre bor i Lund där böckerna utspelar sig har gjort det lättare tycker han.
–Jag blir inte förvirrad av fakta utan kan minnas Lund som det var när jag började skriva dem, och som det var när jag var liten.
Mårten Sandén är bland de författare som gör flest skolbesök men nu tänker han trappa ner för att få mer tid att skriva. I hans dator trängs idéerna.
Fakta: Mårten Sandén
Född: 1962 i Stockholm, uppvuxen i Lund
Bor: På Södermalm i Stockholm sedan 2011
Familj: Fru och fyra barn, 28 och 26, 9, 6 år, ett barnbarn.
Aktuell: Med bilderboken Skorstensjul och kapitelboken Sju förtrollade kvällar.
Prisad: Fick årets Astrid Lindgren-pris för sitt författarskap
Har skrivit: Ett trettiotal böcker, bland de senaste: Skorstensjul, Sju förtrollade kvällar
Läste som barn: Gunnel Linde, Astrid Lindgren, Maria Gripe.
Läser: Senast en massa deckare för vuxna inför Deckarakademiens prisutdelning.
Lyssnar på: Har snöat in på franska kompositörer tidigt 1900-tal, Eric Satie, Germaine Tailleferre, Lili Boulanger. Men också Rebecca och Fiona, Little Jinder. Undviker gubbrock ”som jag tycker att jag kan”.
Spelar: Gärna ukulele
Mer: Läser franska på universitet ”för att det är kul med språk och för att hålla igång huvudet.”
