Plötsligt ser jag att någon skrivit sitt namn ovanför dörren till min vedbod. Karl Berndtsson står det, med blyerts i det mjuka flisiga träet. Jag har gått ut och in genom den dörren i tre år men aldrig förr sett skriften. Kanske är det vårljuset som gjort den synlig.
Karl bodde här i åttio år tillsammans med sin syster Blenda. Hon dog en höstdag på femtiotalet när hon just klättrat uppför vår trappa med en ficklampa i handen. Titta här vad jag har fått av Karl, sa hon och sedan föll hon ihop i min mammas armar och dog. Och bara några år senare följde han efter. Men skriften ovanför vedboddörren ser ny ut, som om den kommit till igår.
Det mesta i livet lämnar inga märken, det bara fortgår på ett stillsamt men trösterikt sätt. Någon går över gårdsplanen tillsammans med sin långa sneda eftermiddagsskugga, några djur rör sig i hagen, två män står på andra sidan bäcken och resonerar om vilka träd som ska tas ner och vilka som ska sparas. Samma saker som hänt i tusen år. För att inte tala om fåglarna som återvänder - en kväll hör man koltrasten, den nästa rödhaken. Man hinner inte tänka så mycket på tidens hjul som snurrar så tydligt i ett land med fyra årstider, man är fullt upptagen av att snurra med. Men så plötsligt: pennan i handen, pennan som skriver namnet.
På den tiden jag arbetade som guide i Vadstena lärde jag mig att det lilla efterlämnade märket är lika mycket värt som en katedral. I Vadstena klosterkyrka fann man när takmålningarna restaurerades en liten gubbe målad vid sidan av de dekorerade takbågarna, och jag brukade avsluta mina guidningar med att visa den för turisterna. Amerikaner och tyskar som kommit lyxresande på Göta kanal stod med bakåtlutade huvuden och sorlade av förtjusning, för ingenting i kyrkan var så mänskligt som detta lilla glada spöke som en medeltida målare inte kunnat låta bli att rita dit, på lunchrasten kanske, helt utanför ramen för avtalet. Ett fullkomligt modernt och upproriskt spöke som skrattar åt hela världen. Jag vet inte om det var menat som ett finger i luften eller om det kom till av instängd skaparlust, men ett märke är det, även om namnet på spökmålaren inte är känt.
När jag slog ner hallonsnåren som täckte halva trädgården hittade jag en pyramid av stenar. Livet är fyllt av mysterier. Och jag älskar de här märkena, stigarna som inte leder någonstans men som en gång gjorde det. Någon har skrivit sina initialer på bergväggen, de har suttit där i över hundra år. Vad var det för färg de använde, fortfarande blekt rosafärgad trots vattnet som rinner nerför berget och vinden från havet? Bokstäverna är deformerade av lavar men outplånliga.
Till sist handlar det alltid om namnet, samma namn som bärs av tusentals andra men som ändå är bara mitt. Allt ska försvinna, allt ska dö och glömmas bort. I någon sorts trots tar man pennan och skriver.
