Jorinde är sjutton år och har en fyrarummare för sig själv. På kvällarna tänder hon i alla rummen för att minska ensamheten. Mamma har flyttat till ny kärlek i USA och pappa deppar i huset på ön. Ibland säger han att han inte vet vad som händer den dag han inte kan behärska sig. Ansvaret för att det inte ska ske är Jorindes. Och på något sätt bär hon också skulden: När mamma frågade henne om det var okej att hon följde sitt hjärta över Atlanten, svarade Jorinde ja. Det har hon inte vågat berätta för pappa, att det var hon.
LÄS MER: Kärleken blir den dramatiska motorn hos Christina Herrström
Har barn något ansvar för sina föräldrar? Kring den frågan roterar Christina Herrström sin nya ungdomsroman, Tionde våningen. Det anbefallna svaret, särskilt i en individualiserad och barntillvänd tid som vår, är nog nej. Det är föräldrar som ska ta ansvar för sina barn, inte tvärtom. Och barn ska överhuvudtaget inte låta föräldrars väl och ve inverka menligt på det egna livet.
Men så enkelt gör inte Herrström det. Hon utmanar tvärtom den vuxenvärld som vill lägga all skuld för Jorindes situation på andra vuxna. Egentligen spelar det ju ingen större roll hur skuld och ansvar borde fördelas. För Jorinde finns det ingen potentiell lättnad i att sätta sig själv i främsta rummet om resultatet blir att pappan en dag inte svarar i telefon.
Kultstatus
Det är först när Emanuel, som anar allvaret på botten av Jorindes belägenhet, kommer in i hennes liv (och krånglar till inte bara på hjärtslagen utan också vänskapen till bästisen Agnes) som det blir möjligt att utmana den skuldkänsla som dittills hindrat henne från att ens antyda egna behov.
LÄS MER:Ungdomsskildring med exakt tonträff
Herrström stannar inte på tröskeln till vare sig smärtan eller budskapet. Och hon kan det här med dialoger och scenanvisningar. Det är inte konstigt att flera av hennes ungdomsromaner filmatiserats: Ebba och Didrik, Glappet, Tusen gånger starkare – och att de fått kultstatus. I det herrströmska litterära universumet ropar texterna emellanåt på gestaltning. Ändå får hon mötet mellan barn och vuxna, tjejer och killar, att både spraka och blixtra i undertexten.
