Det var en av mellandagarna och det var nästan tomt på redaktionen och jag gick och satte mig på ett kafé och tänkte: alltid händer det något.
Det var ett litet kafé, med gjutjärnsbord med lejontassar, och på varje bord stod ett stearinljus. Jag beställde en café au lait och drack ur den till hälften och tittade ut genom fönstret. Det regnade och göteborgarna gick förbi. En hade en gitarr i handen – inte en gitarr i ett svart fodral utan bara gitarren i regnet.
En kvinna kom in och frågade efter semlor.
Eftermiddagen skred framåt eller snarare bakåt: det kändes som om den backade in i kvällen. Stearinljusen glödde klarare när mörkret kom. Jag tänkte på Hemingway som kunde sitta i Paris på 1920-talet på ett kafé vid Place Saint-Michel och se en novell i en kvinna som väntade och han tittade på henne och började skriva och längtan flöt över allting och när han tittade upp var hon borta.
Kvinnan som frågat efter semlor satte sig i ett hörn med en plastflaska mineralvatten och bläddrade i mobiltelefonen. Hon åt en mjuk randig kaka. Hon var i femtioårsåldern.
Jag satt och tittade ut. En liten lastbil körde på en trottoarkant och chauffören kom ut i en vit t-shirt som blev prickig av regnet och tryckte med foten mot framdäcket och gick ett varv runt bilen och tryckte sedan med foten mot däcket igen och gick sedan in i hytten och backade ner från trottoaren och körde iväg.
Under tiden hade en man kommit in. Jag hade inte sett honom eftersom jag tittade på lastbilen. Han hade en lite för trång blå dunjacka. Han satt bredvid kvinnan som frågat efter semlor. Han sa:
– Hade dom inga semlor.
– Vad tror du, sa hon.
– Har inte Eskil kommit?
– Vad tror du?
– Frågade du om semlor?
– Ja, vad tror du?
Jag gick och beställde mer kaffe. Medan maskinen ångade och fräste och flickan torkade av kranen med en handduk frågade jag:
– När börjar ni med semlor?
– Andra veckan i januari.
En liten lastbil körde på en trottoarkant och chauffören kom ut i en vit t-shirt som blev prickig av regnet och tryckte med foten mot framdäcket och gick ett varv runt bilen och tryckte sedan med foten mot däcket igen och gick sedan in i hytten och backade ner från trottoaren och körde iväg.
Jag satte mig med min café och lait och medan jag letade efter min bok av Olle Hammarlund i väskan hörde jag mannen i dunjacka säga:
– Här kommer Eskil.
In genom dörren kom en man som var likadan som mannen i dunjackan. De måste ha varit tvillingar. Eskil var lite rundare i ansiktet och bar träningskläder. Han sa:
– Vi skulle ju få semlor.
– Dom har inga förrän nästa vecka.
– Jag har hört att dom har vid Centralen.
Kvinnan satt mellan dem. Hon sa:
– Förra året fanns det ett ställe på Lindholmen.
Hos Olle Hammarlund högg de jultall på Fårö och dimman stod över Auren och Oskar Broström stod med immiga glasögon i en buske och skulle skjuta julharen och kalkväggarna var kalla och fotogenkaminerna brann och lambastajken stod i ugnen. Det kändes främmande.
Jag slog igen boken och satt och lyssnade på dem. I fem minuter pratade de om att de saknade semlor. Medan de pratade tog han som hette Eskil fram två kuvert och en rulle tejp och tog ur fickan en orange pappershög som han skakade som en kortlek mellan handflatorna, jämnade till kanterna och la bredvid stearinljuset. Det var en hög som var kanske fem centimeter tjock. Det var femtioeurosedlar. Den kan ha varit femtio eller hundra tusen kronor.
Eskil räknade sedlarna ointresserat och mekaniskt, delade dem i två högar, jämnade till kanterna, lade dem i två kuvert som han förslöt med tejp. Det ena kuvertet fick brodern med dunjackan, han vek ner det i bröstfickan. Kvinnan fick det andra kuvertet. Hon sa:
– Det kan ju vara att dom har semlor på Kvilletorget.
De reste sig och gick. Jag stoppade boken i väskan och gick och hämtade en servett. Gatlyktorna glittrade i asfaltvätan.
– Såg du det där? frågade jag.
Flickan sa:
– Det var ett jäkla tjat om semlor.
