Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ulrika Knutson: Myten om Marilyn

Hennes leende krävde ingenting men lovade allt. Marilyn Monroe blev en sexsymbol för både män och kvinnor. I dag är det 50 år sedan hon hittades död i sitt hem.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag vet att jag aldrig kommer att bli lycklig men jag kan vara glad ändå!”

Så skriver Marilyn Monroe från ­mentalsjukhuset till sin knasboll till terapeut, dr Ralph Greenson. De orden visar att patienten däremot var en klok kvinna med självinsikt och humor.

Men det var inte de egenskaperna som gjorde Marilyn Monroe världsberömd. Nej, hon blev ikon som USA:s lilla fästmö i Kinseyrapportens epok, när amerikanerna fick sin erotiska självbild rubbad. Nationen höll inte händerna på täcket. Marilyns leende krävde ingenting men lovade allt, och måtten var 92-60-90, utan behå. Hon följdes till graven av femtio miljoner gråtande pojkar och män, snörvlade tidskriften Time.

Norma Jeane Mortensen/Baker föddes i Los Angeles 1926. Ensamstående mamma Gladys jobbade redan i drömfabriken som filmframkallare. Hon hade psykiska problem, och Marilyn tillbringade större delen av barndomen i fosterfamiljer och på barnhem. Hon blev dessutom utsatt för övergrepp.

Själv har hon beskrivit sig som den lilla grå musen, som vid tretton års ålder slutade vara grå. Plötsligt var det henne som byggjobbarna visslade åt hela vägen hem från skolan. ”Ett mirakel!”

Hon gifte sig vid sexton, och skiljde sig vid 20. Då hade hon redan startat en karriär som fotomodell. Att hon var bra kunde en blind se.

Så här minns Emmeline Snively från Blue Book Modeling Agency:

”Hon var en prydlig, typiskt amerikansk och sund flicka - lite för mullig, men vacker på sätt och vis. Vi försökte lära henne att posera... Hon ville lära sig, ville bli någon, som ingen annan jag dittills träffat.”

Hon tränade målmedvetet med skivstång och hantlar för att hjälpa naturen på traven. Snart blev hon de amerikanska familjetidningarnas favoritomslagsflicka, med tennisracket eller volleyboll i hand, i stickad tröja eller gul bikini, eller flätor och förkläde, och en liten killing i sällskap.

Den betydligt äldre fotografen André de Dienes satte in sina råkopior på en skrattande Norma Jeane i prickig kjol i ett album.

Det var också de Dienes som några år senare tog de beryktade nakenbilderna till en kalender. De höll på att bli hennes fall när pressen snokat fram dem, då hon blivit stjärna. På en av bilderna står hennes nakna silhuett som en sprättbåge mot skrynklig, röd sammet. Det är en kitschigt lycklig bild.

”Jösses, jag är liksom, rätt så, du vet, ganska läcker”, ska hon ha sagt, stolt men inte stöddigt, till Elizabeth Taylor.

Just denna scen, med den röda sammeten, använder Joyce Carol Oates i sin tegelsten Blonde, som handlar om Monroe. Hos Oates darrar modellen av olust inför den äldre fotografens grova manipulationer. Det kan ju också vara en sanning. Oates bok är en roman och ingen biografi, men den gör som alla andra som har skrivit om Marilyn Monroe: bidrar till myten om henne, fyller i och tolkar, stryker det som ej önskas.

Marilyn Monroe är en kvinna för alla smaker – inte bara föremål för finniga tonårspojkars åtrå; hennes kropp signalerar tillåten erotik för alla, män och kvinnor. Hon är sinnlig och sexuell utan att vara hotfull. Och hon kunde på samma gång parodiera denna kurviga kropp, skoja med den gravallvarliga sexualiteten! Hon var ett autoerotiskt kraftverk för alla säsonger.

Men troligen var kameran hennes bäste älskare. Andy Warhol uttryckte det så här:

”Folk är som mest kyssbara när de inte bär smink. Marilyns läppar var inte kyssbara, men de var väldigt fotograferingsbara.”

Filmbolaget Fox’ talangscouter upptäckte Norma Jeane, och smårollerna haglade i ett tjugotal filmer. 1953 kom genombrottet, då hon och Jane Russell gjorde två samdansade golddiggers i Herrar föredrar blondiner och Hur man får en miljonär. Publiken tjöt och direktörerna på Fox var storbelåtna, inte minst med Marilyns billiga kontrakt. Hon drog in miljoner åt bolaget, men tjänade småsmulor.

I januari 1954 gifte sig Monroe och basebollstjärnan Joe DiMaggio, och reste på bröllopsresa till Asien. När de mötte pressen hade Marilyn ett gipsat finger. Hon hade gått på en dörr. Joe själv hade varit vittne, och kunde bekräfta ”hur fingret knakat”. Herregud. Marilyn gav igen genom att lämna honom bland sportjournalisterna i Tokyo och dra till Korea, där hon sjöng Diamonds Are a Girl’s Best Friend för 15 000 hänförda amerikanska soldater.

– O, Joe, har du någon aning om hur det känns att stå inför en jublande folkmassa?

– Ja, det har jag, svarade DiMaggio surt.

Paret överlevde inte smekmånaden. Marilyn hade aldrig sett en basebollmatch, och även om Joe di Maggio hade sett Marilyn Monroe förr så ville han inte dela henne med världen. De skildes redan i oktober samma år, men blev senare goda vänner.

I snabb följd gjorde Marilyn två lysande komedier. Som den kultiverade glädjeflickan Cherie, som får pli på den oborstade rodeoynglingen Bo i Bus Stop, och som Flickan ovanpå, i regi av Billy Wilder. Den filmen heter i original The Seven Year Itch – alltså den erotiska klådan till otrohet, efter sju års äktenskap.

Marilyn hade nu flyttat till New York med sin nye make, dramatikern Arthur Miller - redan berömd för pjäserna Alla mina söner och En handelsresandes död. Men det var knappast Millers idé att Marilyn skulle ta teaterlektioner för Lee Strasberg, som lärde ut sin berömda ”metod” på The Actor’s studio. Det var hennes eget beslut. Strasberg kallade henne den ena av hans mest begåvade elever genom tiderna – den andra var Marlon Brando.

Men Marilyn Monroe går inte till filmhistorien med Lady Macbeth, utan som hjältinna i ännu en sexkomedi. Med I hetaste laget (1959) höjde Billy Wilder queer-faktorn i amerikansk kultur.

I hetaste laget har roliga repliker, fräcka gliringar, högt tempo, billiga vitsar och sublim samhällskritik i en enda rytmisk röra. Hur gjorde Billy Wilder för att få medelklassamerika att svälja en hejdlös transparad, och börja tvivla på alla fasta värden, till och med sitt eget kön?

Han slarvade inte med förberedelserna. Skådespelarna är de rätta. Jack Lemmon och Tony Curtis som de oskuldsfulla jazzmusikanterna som blir ofrivilliga vittnen till en uppgörelse i gangsterkretsar, och måste fly. De tar jobb i en damorkester, och måste konsekvent uppträda som kvinnor på vingliga klackar. Marilyn spelar ukulele(!) och sjunger läspande ballader. I detta herrsällskap framstår även Marilyn Monroe som en dragdrottning, roligare och sexigare än någonsin i en hejdlös tyll-kreation som serverar bysten i presentkorg. Och Jack Lemmon i pärlörhängen övertygar inte bara miljonären Osgood, så till den grad att Lemmon måste slita av sig peruken och ropa:

– Men jag är ju karl!

– Ingen är perfekt, svarar Osgood lugnt.

Det är Hollywoods mest radikala slutreplik. Någonsin.

Men inspelningsförhållandena var olidliga. Marilyn blev allt mer neurotisk i sin perfektion. Hon övade så länge att hon alltid kom för sent. Hon krävde omtagningar i det oändliga, och drev medspelarna till vanvett.

Tony Curtis ska motvilligt låta sig kyssas av Marilyn. Den scenen togs om trettio gånger, tills deras läppar svullnat. Efteråt drog Curtis till med det värsta han kunde hitta på: ”Att kyssa Marilyn Monroe var som att kyssa Hitler”.

Marilyn hade länge bett Arthur Miller skriva en rejäl, dramatisk roll åt henne, där hon slapp ”spela Marilyn”. Visserligen är De missanpassade (1961) ett riktigt allvarligt drama, men rollen som flickan Roslyn som hamnar bland ett gäng trasiga cowboys i Nevada, är nästan kalkerad på Marilyns eget liv. Arthur Miller skrev om sin musa, för sin musa. Och eftersom deras äktenskap sjöng på sista versen var han inte särskilt snäll. Men Marilyn spelade lojalt vartenda ord.

I De missanpassade möter hon en åldrad Clark Gable. Båda gör goda insatser, men filmen dammar, inte bara av ökensand. Den är litterärt överspänd, och har åldrats obönhörligt, medan I hetaste laget framstår som långt före sin tid.

De missanpassade blev både Clark Gables och Marilyns sista fullbordade film. Hon återvände till Los Angeles och flera nya projekt, men inget ville sig.

Eftervärlden har gjort stort nummer av tv-bilderna på Marilyn när hon sjunger ”Happy birthday, mr President” i ålskinn med paljetter. De lovar liksom stora saker. Hon gick nog till sängs en gång med JFK, men aldrig med hans bror. Ett envist rykte vill gärna dra in Kennedyklanen och FBI i hennes död, den 5 augusti 1962, då hon hittades livlös i sitt hem, naken i sovrummet.

Marilyns biograf Donald Spoto leder hyggligt i bevis att Kennedys inte alls har med ­saken att göra. Inte heller att det skulle vara självmord, snarare en olyckshändelse.

Marilyn Monroe var de sista åren av sitt liv beroende av droger, både tunga sömnmedel och uppiggande ”vitaminsprutor” med ­amfetamin. Två tjänstvilliga läkare stod, med filmbolagets goda minne, beredda med ­receptblock och sprutor, dygnet runt.

En av de femtio miljoner pojkar som sörjde Marilyn Monroe var den blivande munken, prästen, ministern och poeten Ernesto Cardenal i Nicaragua. Hans mest kända dikt är Bön för Marilyn, där han beskriver henne ensam som en astronaut inför den kosmiska natten:

”Hon följde bara det manuskript vi gav henne – våra egna livs absurda manu­­skript.

Förlåt henne, Herre, och förlåt oss alla för vårt 20e Århundrade

för denna Kolossala Superproduktion som vi alla har medverkat i.”