Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bokmässan 2018. "Räcker det att skapa nya arenor? Räcker det att bryta ner yttrandefrihetens självutnämnda mittpunkter?", frågar sig Aleksander Motturi ett år efter den stora debatten kring Bokmässan. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Myllret där röster dränks

Ett år har gått sedan Sveriges intellektuella liv delades i två läger: de som valde att bojkotta Bokmässan och de som valde att delta. Filosofen och författaren Aleksander Motturi menar att vi nu befinner oss i en ny fas i Bokmässans historia, där kampen för det fria ordet har genomgått ett reningsbad.

Hur kommer det sig att vi som bojkottade Bokmässan i fjol nu medverkar? Det enkla svaret är förstås att syftet är uppnått. Inte så mycket för att Nya tider är bortplockade från mässgolvet, som för att allt fokus inte längre hamnar på förintelseförnekare och våldsbejakande nationalister som ägnar sig åt hotfulla hembesök hos journalister.

LÄS MER: Ni har fel om författarupproret

LÄS MER: Här överlämnas protestlistan till Bokmässan

LÄS MER: Säger ja till Bokmässa trots kritik

Man skulle kanske rent av kunna säga att vi befinner oss i en helt ny händelse, en ny fas av det litterära evenemangets historia, där kampen för det fria ordet har genomgått ett reningsbad. Om den drömmen om någonting helt nytt inte vore alldeles för utopisk.

Hursomhelst är det idag många som har helt andra perspektiv på Bokmässan i Göteborg än vad vi hade för drygt ett år sedan när Sveriges intellektuella liv delades i huvudsakligen två läger: Å ena sidan de som valde att inte låta sina namn förknippas med en privatägd arena som kommit att kapas av högerextrema krafter, å andra sidan de som försvarade den numera delvis utbytta ledningens beslut att bereda plats för Nya tider med huvudsakligen tre argument: Det ligger i begreppet yttrandefrihet att ge plats också för åsikter som är motbjudande, vi får inte låta de högerextrema bli martyrer, och dessa huvudargument framfördes lustigt nog ofta i kombination med ett tredje som gick ut på deras röster kommer att dränkas i bruset på mässgolvet.

LÄS MER: Bokmässan har aldrig varit plattform för yttrandefrihet

Många av författaruppropets tongivande kritiker ligger idag lågt. Men de som fortsätter att argumentera för att ledningen fattat fel principbeslut (alla förstår ju att de ekonomiska förlusterna avgjort saken), hävdar att ingenting har blivit bättre. Det enda som har skett är att Nya tider gjorts till martyrer, en position som kritikerna antagligen anser kommer att stärkas efter att Göteborgs stad, i samråd med polisen, stoppade deras egen alternativa mässa från att äga rum på Heden (där det finns inbokade idrottsaktiviteter som inte kan avbrytas till förmån för privata evenemang).

Jag håller inte med om att ingenting har blivit bättre. De flesta har tror jag idag genomskådat högerpopulisternas strategiska positionering som självutnämnda martyrer i kampen om att sätta agendan. Men hur man än ser på den frågan, äger perspektivskiftet inför mässan rum på ett annat plan som blir som tydligast när man ser den i ljuset av de framväxande alternativen – Angereds Bokmässa, Scener & Samtal, Radikal Bokmässa, med flera.

Till skillnad från vad några av våra meningsmotståndare försökte få det till stod inte författaruppropet i opposition mot det fria ordet. Tvärtom. De flesta av undertecknarna var övertygade om att det krävs andra strategier för att säkerställa en tolkning av yttrandefrihet som kan inkludera mer jämlika samtal där litteraturen – snarare än dess varufiering – står i centrum.

Alltså inte bara nya spelplaner. Eller nya sammanhang. Utan också andra infallsvinklar än de som erbjuds inom ramen för bokbranschens kommersiella spektakel där det är fler än Nya tider som drunknar i myllret.

LÄS MER: Bokmässan– en pinsam mediecirkus

Den liberala hegemonins nitiska, om än begripliga, rädsla för att utesluta de misshagliga – parat med de misshagliga krafternas skickligt manipulerande av demokratibärande institutioner – har trots allt inneburit att de röster som offras på yttrandefrihetens altare inte är de främlingsfientliga, utan långt mer komplexa ramverk och nyanserade motberättelser, som skulle kunna bidra till att utveckla en skyddsvall mot den bruna tsunami som sprider sig över världen.

Denna rädsla för att utesluta de misshagliga riskerar att resultera i dess motsats: ett ständigt inneslutande som kännetecknar den rådande situationen där de demokratiska krafterna i det öppna samhället kommit att bli hårt trängda av högerpopulistisk propaganda. Detta blir som tydligast när kulturetablissemanget dras in i dess retoriska fällor och går deras ärenden genom att reproducera den skillnadsideologi som ligger till grund för rasismens förvandling.

Hur ska vi närmare beskriva problemet? Hur ska man beteckna den liberala majoritetens vurm för den tolkning av yttrandefrihet som – när det väl kommer till kritan – mynnar ut i att bereda plats för de mest extrema provokatörerna?

Ett sätt är att knyta problemet till begreppet traumafetischism, det mediala landskapets besatthet vid alarmistiska, klickgenererande och sensationella nyheter. Det finns många syndabockar och orsaker att analysera, alla är inte underkastade kapitalets villkor, utan vissa drivs fram inom ramen för det offentliga, vilket sammanhänger att detta begär växer ur djupt rotade mänskliga villkor. Den perversion som går under beteckningen voyeurism, och som i en av sina avarter riktar blicken mot vår tids stora trauman – flyktingkatastroferna, terrorismen, hungersnöden, gängvåldet – genomsyrar inte bara bokbranschen i en postpolitisk samtid, utan är djupt rotad i vår kultur.

Resultatet av denna trängtan efter våldsberättelser är inte bara att de fördömdas röster alltid kommer till uttryck (blir litteratur) när de kan inordnas i det prefabricerade spelet mellan offer och förövare, de förföljda och terroristerna, eller vanligt folk och de andra, främlingarna, som utgör ett potentiellt hot mot svenskheten. Mer sällan blir dessa röster litteratur bortom spelet med de mallade rollerna.

Bokmässan 2017. I fjol uteblev en betydande del av Bokmässans publik, en del av den i uttalad protest mot den högerextrema tidningen Nya tiders medverkan. Sammanlagt 20 procent färre besökare blev det, under fyra dagar. . Bild: Fredrik Sandberg/TT

LÄS MER: Ett år efter kaoset runt Bokmässan – nynazister snart inför rätta

Den fråga som står på spel är inte frågan om yttrandefrihetens gränser. Utan vad det innebär att försvara den utan att hemfalla åt den sensationalism ur vilken många samtida politiska motsättningar växer? Hur kan vi försvara det fria ordet, och garantera rätten att berätta, utan att låta blickfånget kapas av de krafter som – med Lars Vilks som affischnamn – gör sig till dess sekulära martyrer?

Räcker det att skapa nya arenor? Räcker det att bryta ner yttrandefrihetens självutnämnda mittpunkter? Räcker det att minska gapet mellan de kulturteknokratiskt styrda institutionerna och det fria kulturlivet? Om det finns någonting som bojkotten åstadkommit på ett djupare plan så är det inte frånvaro av förintelseförnekare, utan en omdirigering som riktar fokus mot de svåra utmaningarna som väntar vår tid.

Det skifte som kulturpolitiken och den offentliga debatten om yttrandefrihet står inför gäller just denna brännpunkt: Skillnaden mellan myllret där röster tar form och myllret där röster dränks.

Fotnot: Aleksander Motturi gästar GP:s monter på Bokmässan tillsammans med Johannes Anyuru, kl 10.00 29/9.

Aleksander Motturi, aktuell med romanen Onåbara (Norstedts).. Bild: Mai Nestor

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.