Henry Parland föddes 1908 och växte upp i S:t Petersburg med tyska och ryska som första språk. När han kom till Helsingfors lärde han sig finska. Först därefter svenska, det språk han sedan skrev sina få verk på innan han rycktes bort i scharlakansfeber 1930, tjugotvå år gammal.
I Finland kom han med i den modernistiska Quosego-kretsen, lärde känna Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Hans enda publicerade diktsamling hette Idealrealisation, en titel som angav tonen för den förlorade generationen i detta hörn av Europa. Sönder skrev Parland våren 1930, då han av familjen deporterats från bohemen i Helsingfors till Kaunas i Litauen och en sinekur på svenska konsulatet. Den publicerades postumt.
Sönder är berättelsen om en kärlek som inte blir av, därför att det illusionslösa paret Henry och Ami döljer sig för varandra i en förtjusning som lika mycket är hopplöshet och irritation (de påminner onekligen om Josh och Amy i tv-succén Vita huset). Men också om minnet, om den smärta som tränger fram när allt är försent. Därtill en metaroman om konsten att framkalla detta minne, med mörkrummet som symboliskt laboratorium (undertiteln lyder Om framkallning av Veloxpapper).
Dessutom är Sönder ett av de första modernistiska prosaverken på svenska. Att det skedde i svenska Finland var ingen tillfällighet. Ofta görs de radikala framstötarna i en språklig periferi eller en geografisk gränstrakt. Samtidigt som Parland, Diktonius och Hagar Olsson skriver sina avancerade romaner regerar medelklassrealismen på rikssvenska. Det är några år till Harry Martinsons Nässlorna blomma och ytterligare ett decennium till Ahlin och Dagerman.
"Kulisser var för henne det enda verkliga, och djupare än till ytan kunde hon inte gå", säger berättaren om Ami. Det är också en giltig beskrivning av romanens estetik. Den rastlösa livskänslan, flyktig som cigarettens rök, fångas kongenialt i språkets rörliga subjektivism som låter yttre och inre bilder ständigt glida över i varandra. På bevarade bilder ser vi Henry Parland skälmskt leende i fluga och spatserkäpp, en dandy som tar en paus. Den figuren för ordet i hans roman.
Men den gamängartade ytan döljer något som inte får komma fram. Och det gör Sönder till något mer än ett charmigt experiment. Mellan raderna anar man den, sorgen över att inte kunna hitta in till sig själv, annat än till svartsjukans dubbelexponering. Att skriva om jazzålderns tomhet blir lätt en banalitet. Men Amis och Henrys närmast tvångsmässiga behov av att "se sig i spegeln" i stället för att se varandra - sällan har jag läst en roman som så är en speglarnas sal - uttrycker en djupare skräck: tänk om det inte finns något annat.
Deras historia kunde varit en variant av erotikens nya saklighet, den som Gullberg skaldar om i Kärlek i tjugonde seklet. Men här finns en annan existentiell utsatthet, en själens skörhet. Den sista natten tillsammans, när döden kommer i skepnad av en flottig hovmästare med konjak och smörgåsar, är Ami och Henry bara två barn som försöker hålla om varandra.
Sönder har kommit ut flera gånger, senast 1988. Den här versionen är en vetenskaplig utgåva redigerad av Per Stam, som också skrivit en avhandling i ämnet. Parlands säregna svenska har inte normaliserats, alla personliga nybildningar och germanismer - typ "blödsinnighet" - finns kvar. Det förstärker känslan av uppskruvad "modernitet".
Under sin sista tid i Kaunas kom Parland i kontakt med den ryska litteraturteoretiska formalismen. Han skrev, som den garanterat förste på svenska, en uppsats om Viktor Sklovski. Per Stam gör i sina kommentarer ett visst nummer av detta: Parlands roman exemplifierar Sklovskis idé om att konsten får oss att se saker på ett nytt sätt genom det denne kallar "främmandegöring".
Jag är inte lika säker. Henry Parlands nya ljuva stil ligger snarare i den radikala subjektivism som utplånar gränsen mellan jaget och omgivningen. Om man så vill sista resten av en sekelskiftesromantik som omvandlats till samtidskänsla i asfaltens och det förlängda cigarettmunstyckets tidvarv.
Då är hans roman också släkt med urbana pikareskhistorier som Strindbergs Inferno och Knut Hamuns Sult.
