Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

TAPPAR TRÅDEN. Som för att föregripa väntad kritik skriver Burrau in sin egen estetik i texten. Han vill urvattna karaktärerna, upphöja slappheten och koncentrationssvårigheten. Bild: Sara Mac Key
TAPPAR TRÅDEN. Som för att föregripa väntad kritik skriver Burrau in sin egen estetik i texten. Han vill urvattna karaktärerna, upphöja slappheten och koncentrationssvårigheten. Bild: Sara Mac Key

Mycket kvar att bevisa

Hypade internetpoeten Elis Burraus första roman Karismasamhället är ett försök att upphöja slapphet och urvattnade romanfigurer till estetik. Mikaela Blomqvist läser en roman som saknar charm.

I en essä om Woody Allens 70-talsfilmer skriver Joan Didion att alla människor i filmerna framstår som falska vuxna. Enligt Didion utgörs filmerna av smarta men i grunden meningslösa och tomma repliker tillsammans med referenser till rätt sorts konst och litteratur. Filmerna är enligt Didion inte en återgivning av vuxenvärlden utan ett begåvat barns föreställning om hur vuxenvärlden är. Jag tänker på Didions essä när jag läser Elis Burraus tredje bok Karismasamhället – en roman.

När Elis Burrau i fjol följde upp sin strama och roliga debutdiktsamling och vi fortsatte att göra någonting rörande från 2016 med diktsamlingen Röda dagar innebar det ett tydligt skifte i ton. Där han inledde den förra med ett citat av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann inledde han den senare med ett citat ur hotellarvtagerskan och dokusåpakändisens Paris Hiltons enda hitlåt Stars are blind.

Karismasamhället - en roman är tyvärr i linje med den senare. Romanen bygger just på en strid ström av referenser, valda efter en postmodern logik där smalt och brett blandas: Bellman och Kathy Acker, Harmony Korine och Hello Kitty. Titeln är lånad från en artikel om den ökände thoraxkirurgen Paolo Macchiarini. Romanens berättare (som naturligtvis heter Elis) ser titeln, tycker om den och stjäl den till sin egen roman.

Svårare än så blir aldrig något i Karismasamhället vars handling byggs upp av en olika menings- och motståndslösa upptåg som berättaren och hans vänner genomför eller alltsomoftast bara planerar att genomföra. De flesta av vännerna är knutna till konsthögskolan varför idéer kring konceptkonst får mycket utrymme. Men det är, för att återvända till Didion, ett barns föreställningar om konceptkonst, liksom om litteratur. Burraus text domineras av den typen av idéer som kan väckas hos någon i nedre tonåren som får höra talas om Marcel Duchamp eller om dadaismen.

Som för att föregripa väntad kritik skriver Burrau in sin egen estetik i texten. Han vill urvattna romanfigurerna, upphöja slappheten och koncentrationssvårigheten. Bokens Elis går runt drogpåverkad på fester och skriver på romanen i appen anteckningar på sin mobil. Han transkriberar sina vänners poänglösa samtal, återanvänder citat från sms och håller sällan tråden längre än tre meningar i sträck. Burrau kommenterar gärna den egna textens brister och framhåller då att allt han gör, gör han med mening. Må så vara – det gör inte Karismasamhället till en bättre bok.

Rent estetiskt är Karismasamhället charmlös. Att här inte finns något innehåll kan jag leva med men här finns heller ingen rytm, ingen stringens och ingen vilja att göra något mer än att skriva en bok för själva sakens skull. Symptomatiskt nog utgörs bokens bästa partier av huvudpersonens rättshaveristiska konflikt med Författarförbundet som vägrar att erkänna honom som medlem. Det är underligt att Bonniers velat ge ut denna bok vars innehåll varken framstår som mer begåvat eller strukturerat än tja, just oredigerade anteckningar förda på en fest under amfetaminpåverkan. För Burrau återstår mycket att bevisa.

Elis Burrau

Karismasamhället – en roman

Albert Bonniers

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.