Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Musikmannen som försvann

Med sin avhandling om kompositören Kurt Atterberg svarar Petra Gaberding för en av de viktigaste böckerna hittills om svenskt musiklivs förhållande till Tyskland under 1900-talets första hälft.

Om någon fått bära skuldbördan för de nära musikaliska förbindelserna mellan Sverige och Nazityskland är det Kurt Atterberg. Han var ofta spelad i Tyskland under de kritiska åren. Han var en generalsekreterare för "Ständiga rådet för tonsättarnas internationella samarbete", initierat av nationalsocialisterna. Han tvinnade samman de båda ländernas musikliv i sina ledande roller i Föreningen Svenska Tonsättare, STIM och Musikaliska akademien. Skulle någon falla efter kriget var det han. 1947 lämnade han ifrån sig FST:s ordförandeklubba, sex år senare lät han sig pensioneras från Akademien - som hunnit ta allvarlig skada.
Han försvann inte bara som superadministratör, utan också som tonsättare. Efter kriget var hans musik död. Hans egen "nationalklassicism" (märk hur obehagligt det låter i jämförelse med nationalromantik) framstod som föråldrad när modernismen fick fotfäste. Måndagsgruppen med Karl-Birger Blomdahl, Ingvar Lidholm och Sven-Erik Bäck i spetsen var formerad. Ett generationsskifte kom som en mildare variant på tyskarnas Stunde Null.
Fallet Atterberg har ett utomordentligt materialläge. Kvar finns en korrespondens på runt 10 000 brev och dessutom förde han från 1947 minnesanteckningar, sammanlagt 1 500 sidor. Allt detta finns samlat i Atterbergs arkiv på Musikmuseet i Stockholm. Visst har arkivet anlitats av exempelvis Atterbergbiografen Stig Jacobsson, men materialet har bara väntat på en forskare som vill följa banden till Nazityskland.
Den forskaren blev Petra Gaberding. Hon är varken musikvetare eller historiker, utan etnolog. Dessutom är hon född i Tyskland men sedan 15 år bosatt i Sverige. Det gör att hennes blick faller på ett annorlunda vis, uppmärksam på det språkbruk som utvecklades i den totalitära staten och hur detta transponerades till svenskan, men också med möjligheter att reflektera över svenskar utan att utöva nationell självkritik eller gå i försvarsställning.
Hennes metod är diskursanalytisk: texterna blir lästa som prov på diskurser där sociala relationer och maktförhållanden återspeglas. Utan tvekan finns det mycket att hämta i materialet. Men metoden gör också att hon inte studerar Atterbergs person, utan den specifika brytning som finns i hans diskursiva beteende. Gaberding skriver att hon betraktar subjektet som "decentrerat, kontextbundet och föränderligt. Även identiteter uppstår i diskursiva processer och är principiellt tillfälliga subjektspositioner". Därmed blir det meningslöst att hålla någon ansvarig för sina handlingar i efterhand, eftersom han eller hon redan är någon annan.
Petra Gaberding tar fram en rad nyckelsituationer som sedan länge ropat på utredningar. Vilket var hans agerade som generalsekreterare i "Ständiga rådet"? Hur såg spelet ut bakom Atterbergs strykning av de judiska librettisternas namn när hans opera Fanal spelades i Tyskland? Kan man finna antisemitism i Atterbergs texter när han behandlade kollegan Moses Pergament i tidningsskriverier och i hans agerande kring utländska musikers arbetsmöjligheter i Sverige?
Att det hos Atterberg fanns en bestämd idé om det svenska i musiken, enligt Gaberding nationalromantisk, innebär förstås inte att han skulle vara nazist. Svensk var för honom en musiker och tonsättare om denne vuxit upp i en svensk miljö och förvaltade det i musiken. Därför föll Moses Pergament bort, influerad som han var av den europeiska modernismen och född i Finland med judiska föräldrar. Därför kunde Atterberg också med grova medel motarbeta den rysk-norsk-judiske dirigenten Issay Dobrowens möjligheter att få inflytande över Göteborgsorkestern. De kunde båda vara värdefulla i sitt skapande, men den svenska musikkulturen kunde de bara bidra till efter lång tjänstgöring, om alls. Antisemitiska tillmälen dyker upp, men om någon ideologisk kärna finns hos Atterberg är den nationalistisk chauvinism. Det räddar inte Atterbergs sak.
Med sin avhandling svarar Petra Gaberding för en av de viktigaste böckerna hittills om svensk musiklivs förhållande till Tyskland under 1900-talets första hälft. Det betyder inte att den är invändningsfri. I hennes frontställning mellan Atterberglägret och den spirande modernismen missar hon de folkmusikaliska inslag som förekommit i modernismen från Hilding Rosenberg och framåt. Samtidigt hör hon inte moderniteten i Atterberg och Ture Rangström.
Sådant handlar om musik och det är närmast en bisak hos Gaberding. Men den fyrkantiga kategoriseringen slår också igenom i diskursanalysen. Vilken övertro finns inte på diskursen makt när hon skriver att en "nationell diskurs talar" istället för att en person gör det.
Nej, Atterberg var ingen nazist men han hade mycket väl kunnat erbjudas att bli ansvarig för den svenska musiken vid en tysk ockupation, precis som hävdades från norskt håll efter kriget. Osäkert om han skulle ha accepterat, till det var han för mycket nationalist. Han handlade utifrån ståndpunkten att den svenska musiken skulle gynnas, men han var monoman. Gaberding placerar honom i en gråzon mellan "ont" och "gott". Ja, även om det i ett antal situationer drar väl häftigt mot det dunkla.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.