Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Trine Dyrholm spelar huvudrollen i filmen Nico 1988.
Trine Dyrholm spelar huvudrollen i filmen Nico 1988. "Nico är full av motsättningar, samtidigt som hon har den där djupa stämman blir hon dyrkad som en skönhet.", säger hon. Bild: Thomas Johansson

Musiken var nyckeln till rollen som Nico

När hon var 14 år var Trine Dyrholm med i danska Melodifestivalen. Nu sjunger hon underground-ikonen Nicos låtar i filmen om sångerskans sista två år.

Den danska skådespelerskan, från bland annat tv-serien Arvingarna, är på snabbvisit på Göteborgs filmfestival och vi träffas en liten stund strax före premiärvisningen av Nico 1988.

Hon har sin vanliga ljusa kortklippta frisyr, är prydligt klädd och ler vänligt. Långt ifrån rollen i filmen. Där har hon mörkt trassligt hår, skjuter heroin i ankeln oftare än hon tar en dusch, och ler bara när hon tycker något är roligt

– Nico är hardcore, men samtidigt som hon försöker finna sin plats i världen har hon en styrka i att bara vara, hon tar inte skit från någon, säger Trine Dyrholm.

Liksom de flesta andra kände hon till Nicos medverkan på det legendariskt Velvet Underground-album med en banan på omslaget, men inte så mycket mer.

Filmen handlar om Nicos två sista år i livet där hon kämpar för att bli tagen på allvar som soloartist, hon tar sig ur sitt drogmissbruk och återfår kontakten med sin son.

– Det är inte så ofta det dyker upp så komplexa kvinnoroller, det var en stor utmaning och det tog tid att vänja sig vid henne. Då är det viktigt att ha stöd från regissören och vi klickade direkt.

Inte ett dugg lik

Regissören Susanna Nicchiarelli hade sett Trine Dyrholm på röda mattan i Venedig och bestämde sig med en gång. Men inte för att hon var särskilt porträttlik.

– Nej, hon liknar inte Nico ett dugg, men jag behövde någon med "a strong spirit", berättar regissören lite senare i samband med filmvisningen.

Trine Dyrholm understryker att det inte är fråga om att imitera Nico.

– Vi gör vår version. Biografier, tycker jag, ska vara en universell historia, den här handlar om en kvinna, en mor och en konstnär, ett barn ur en krigsgeneration. Nico föddes 1938, ett år före andra världskriget och dog 1988, ett år före Berlinmurens fall.

Hon hämtade inspiration från Nicos 80-talskonserter, från den tyska dokumentärfilmen Nico Ikon och från gamla intervjuer. Särskilt en replik fångade henne. Nico fick frågan om hon ångrade något i sitt liv och svarade att hon önskade att hon hade varit född till man.

– Det säger mycket om hennes kamp som kvinna i rockbranschen och för att inte vara tillräckligt god mor.

Sjunger alla sånger

Efter tiden med Velvet Underground satsade Nico på en egen karriär, men intervjuerna återkom ständigt till hennes liv i New York. "Det måste har varit bästa tiden i ditt liv", säger en journalist i filmen. "Vi tog en massa LSD", svarar Nico.

– Hon var aldrig nostalgisk. Hon hade blivit dyrkad som en ikon men tog avstånd från det och ville inte kallas för Nico längre, utan för sitt egentliga namn, Christa Päffgen. Hon hade stora problem med att bli respekterad för sin konst för att hennes skönhet stod i vägen. Det tror jag var en stor smärtpunkt, säger Trine Dyrholm.

En stor del av förberedelserna handlade om musiken. Filmen innehåller nio sånger som alla sjungs av Trine Dyrholm med dov stämma.

– Jag sjunger på ett helt annat sätt än Nico, men i hennes anda. Musiken blev min nyckel till karaktären. Vi har behandlat sångerna som monologer, de blir ett slags emotionella uttryck i filmen.

Trine Dyrholm har själv en musikalisk bakgrund men i en helt annan genre. När hon var 14 år kom hon trea i danska melodifestivalen.

–Jag har varit på turné med band, och filmen är också ett slags road movie där Nico turnerar i Europa. Det var roligt att få användning av min erfarenhet av att spela live och vara i studio.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.