Det är den 6 november 2001. Klockan är halv fem och skymningen ligger blå över Södra vägen. På plats är kulturminister Marita Ulvskog och kommunalrådet Göran Johansson. Snart skall de dra igång bygget av ett nytt museum med hjälp av laser och krut. Staten har bestämt att museet skall ligga i Göteborg, trots häftiga reaktioner från delar av Kultursverige.
Båda har kämpat hårt för denna stund. Göran Johansson har fått använda alla medel för att skaka fram den utlovade tomten till staten. Det kostade kommunen runt 20 miljoner, bland annat för tvångsinlösen av en fastighet på Södra vägen. Ulvskog har fått slåss för sin idé att lägga fyra museer under en ny myndighet, tre etablerade museer i Stockholm och ett nytt i Göteborg.
- Det fanns ett behov av en ny typ av museum som kunde förklara sambanden, likheterna och skillnaderna mellan vårt eget och andras kulturarv. Världskulturmuseet i Göteborg var också tänkt att fungera som föregångare när det gäller att nå ut till grupper som sällan kommer till museerna, minns Marita Ulvskog i telefon fem år senare.
Ordentligt försenat och drygt 100 miljoner kronor dyrare än planerat står Cécile Brisacs och Edgar Gonzalez vinnande tävlingsförslag, en museilåda i glas och betong, klar i december 2004. Tsunamikatastrofen lägger en skugga över invigningen, men museet är under den första tiden mycket välbesökt.
Danskan Jette Sandahl fick uppdraget att göra verklighet av visionerna. Som Världskulturmuseets första chef bestämde hon att på hennes museum skulle inget gammalt museidamm hinna lägga sig. I en intervju i GP 2002 sa hon: "Vi skall utgå från de gamla samlingarna för att skapa nya utställningar som byts ut ofta. Vi skall inte ha några fasta utställningar. I stället hoppas jag på många olika utställningar som växlar med en tid från tre månader till ett år."
Men hur blev det egentligen? Vi vänder tillbaka till nutid. Det är snart december 2006 och längst ner i museets stenkropp bultar enträgna reggaerytmer. Bob Marleys ansikte rör sig på vita duken, för vilken gång i ordningen är svårt att säga. Filmen om hans liv visas i utställningen Horisonter som funnits med ända från starten.
Sedan museet öppnade har det bara blivit en ny utställning - Trafficking. De övriga tre är kvar sedan starten. Det betyder att utställningarna har fungerat som permanenta utställningar, vilket aldrig var tanken. De drygt 100 000 föremålen i samlingarna från gamla Etnografiska museet ligger oanvända i ett 4 000 kvadratmeter stort magasin.
- Här har vi misslyckats. Vi har en alldeles för dålig rotation på våra utställningar och det beror på att vi inte har pengar och att nya utställningar drar mycket resurser, säger Anna Mighetto, informatör och ansvarig för kommunikation och marknadsföring på museet.
Utställningar är ett museums grundbult. Det är utifrån dem som föredrag, konserter och skolvisningar växer fram. De kompletterar varandra och lockar till viss del olika sorters besökare. Catharina Bergil är ledare för museets programverksamhet. Organisationen beskriver hon som pytteliten, driven av höga ambitioner och inspirerande kontakter med artister, frivilligorganisationer och nätverk utanför museet, nationellt såväl som internationellt.
- Det känns fel tänkt på något sätt, att bygga ett nytt och dyrt hus och sedan inte ha pengar att fylla det med innehåll. Ibland känns det tungt att inte kunna leva upp till besökarnas rättmätiga förväntningar på ett världskulturmuseum med växlande utställningar och rik programverksamhet, säger hon.
Allmänhetens intresse för Världskulturmuseet var stort i början, för att sedan stadigt minska. Förra året hade museet 380 000 besökare. I år har det gått sämre. Till och med oktober har museet bara haft 180 000 besökare.
- Under museets två första år har vi haft ganska bra med pengar för att kunna profilera oss, men inför 2007 känns det oroligt. Vi har byggt upp en relation till publiken och det är viktigt att vi vårdar den, säger Catharina Bergil.
Museet har också ett särskilt uppdrag att locka nya typer av besökare. Det skall vara intressant och tillgängligt även för dem som kommer från en annan kultur än den vita, medelålders, välutbildade medelklassen från city. Inte heller här har museet lyckats.
En publikundersökning gjord sommaren 2006 visar att Världskulturmuseet har den lägsta snittåldern, cirka 39 år, av de fyra syskonmuseerna (se faktaruta). Men det ligger sämst till när det gäller besökare födda utanför Sverige (utländska turister ej medräknade). Dessutom kommer så många som fyra av tio från Göteborgs innerstad, en social markering i sig. Och fler än hälften av Världskulturmuseets besökare har högskoleexamen.
- Det verkar inte som om Världskulturmuseet når de mål som fanns i starten. Det är ett bekymmer och inget man ändrar med tillfälliga lösningar. Museet måste ha resurser för att kunna förnya utställningar och jobba utåtriktat, säger Marita Ulvskog, personen bakom visionen.
På Världskulturmuseets fjärde våning sitter Eva Gesang-Karlström, överintendent på Statens museer för världskultur, i ett öppet landskap med glasade väggar. Hon tror att Världskulturmuseet kommer att nå årets mål på drygt 200 000 besökare, ett mål satt utifrån att endast en ny utställning är planerad. Nästa år däremot räknar hon bara med hälften så många besökare på grund av att det inte längre är fri entré.
När det gäller uppdraget att locka museiovana besökare vet hon inte om Världskulturmuseet har lyckats.
- Det är en svår uppgift, men fortfarande ett viktigt mål för museet. Jag vet att man arbetar intensivt för att hitta sätt att nå ut till unga och andra grupper som inte brukar gå på museum, säger hon.
Ekonomiskt har läget också förvärrats. I år minskades det statliga anslaget till Statens museer för världskultur med nästan sex miljoner eftersom regeringen väntade en hyressänkning för museerna. Efter protester fick myndigheten tillbaka tre miljoner. Genom att disponera ett gammalt anslagssparande på två miljoner och knapra in på övriga kostnader lyckades man klara 2006. Men det här är pengar som skulle kunna användas till annat.
Diskussionen med regeringen om ersättningen för museernas hyror fortsätter, men problemet är inte löst för nästa år. Inför 2007 saknas återigen sex miljoner, vilket ungefär motsvarar kostnaden för museernas utställningar.
Därmed har det blivit allt viktigare för museerna att hitta extern finansiering. Den pågående utställningen om trafficking har till exempel kunnat genomföras tack vare generösa EU-bidrag. Intäkterna från museets visningar har också minskat kraftigt. Skolvisningarna är fortfarande fulltecknade, men övriga visningar går inte lika bra.
Den nya regeringens besked i budgeten att ta bort den fria entrén för alla över 19 år förenklar inte heller situationen. Den ersättning som de statliga museerna tidigare har fått för att täcka inkomstbortfallet minskar nästa år med fem miljoner. Hur detta underskott skall fördelas mellan de fyra museerna är ännu inte bestämt.
- Jag tror att vi skall lyckas att få in de entréer som vi behöver, men löser vi inte problemet med hyresersättningen från staten har vi två val: att använda hela vår anslagskredit eller slopa all utställningsproduktion, säger Eva Gesang-Karlström som fortsätter att bearbeta regeringen för att ändra det hon kallar ett systemfel när det gäller ersättning för hyreskostnaderna.
Eva Gesang-Karlström är inte heller nöjd med växlingen av utställningar, men tror att man måste jobba på ett annat sätt än tidigare. Bland annat måste utställningar byggas som kan visas på andra ställen.
- Vi måste samutnyttja kompetensen mellan museerna i Göteborg och Stockholm och det har varit svårt att få ihop i vår ledningsgrupp. Det har funnits ett motstånd att ta mindre produktioner från Stockholm till Göteborg, säger hon.
Gesang-Karlström pekar här på en annan svårighet. Det har länge funnits samarbetsproblem i myndighetens ledningsgrupp. Läs mer om det på måndag då granskningen av Världskulturmuseet fortsätter.
