Strax efter ett passerar Margareta Alin ett gäng dödskallar. De hänger uppe vid taket i en av utställningshallarna i Kulturen, Lunds kulturhistoriska museum som hon varit chef över i 14 år.
- Mänskliga kvarlevor, konstaterar hon och berättar att kranierna härstammar från medeltiden.
Hon är fascinerad av sånt, död och elände. Men också av kommunikation mellan människor.
Det är en hektisk decemberdag, ett par dagar innan hon ska ta emot Lunds kommuns kulturpris för 2006. Margareta Alin bär omkring på en blomsterkvast och ser både tagen och jagad ut. Det är en hel del att avsluta när hon nu ska bli chef för Världskulturmuseet i Göteborg.
När vi möts har hon avtackats hela morgonen från ett av sina uppdrag som styrelseledamot vid Lunds universitets fakulteter för humaniora och teologi. Blodsockret faller, så en mättande chili con carne får ackompanjera intervjun. Margareta Alin säger mellan tuggorna att hon ser fram emot sina nya uppgifter.
- Jag har ju följt GP, men det har inte skrämt mig, säger hon apropå de artiklar som visat både organisatoriska och ekonomiska svårigheter.
- Jag tror inte det är några allvarliga problem och är inte så orolig. Det handlar om struktur, att man bestämmer sig vad man är till för, säger hon.
Meningen med museet är redan väl formulerad, tycker hon. Det ska vara en mötesplats som diskuterar gemensamma globala frågor, som i utställningen om trafficking.
- Här på Kulturen har jag jobbat med olikheter och likheter, för vi har sedan hundra år världskultur i vårt koncept. Jag svänger allt mer över till att ta fram likheterna, allt som förenar oss människor.
Hon hummar instämmande, en liten egenhet som ofta avslutar meningarna.
Sedan Världskulturmuseet öppnade för två år sedan har bara en utställning bytts ut. Margareta Alin vill inte recensera sin föregångare, men säger att museet haft mycket pengar och gjort sig känt för ytterst skickligt gjorda produktioner. Nu när ekonomin stramas åt måste utställningarna bli billigare, menar hon. Samtidigt vill hon behålla attraktionskraften och öka rotationen på vad som visas.
Ekvationen för det konststycket lyder, enligt Margareta Alin, samarbete mellan de fyra museerna inom Världskulturmyndigheten. Hon säger att hon redan knutit kontakter med Stockholmsmuseerna i samband med regeringsuppdraget att inventera mänskliga kvarlevor i landets museigömmor.
- Vi pratar om att framgent göra gemensamma stora utställningar som vi visar på respektive museum och sedan skickar ut i övriga landet, säger Margareta Alin.
Hon tänker att ett av Världskulturmuseets rum ska vara vikt för samarbetet med systermuseerna och där ska hända något nytt var tredje månad. Målet är att utöver det ha en stor utställning per år.
Sedan tidigare är det bestämt att kommande höst ägnas åt Underground, en stor tematisk utställning på temat underjorden. Men före det kommer ett första samarbetsprojekt då entrén ska användas för att visa en engelsk utställning om klimatet. Hard rain, heter den efter Bob Dylans låt, och ska först visas på Etnografiska museet och Tekniska museet i Stockholm.
Härom veckan träffade Margareta Alin sina nya kollegor för första gången. Hon hade med sig en åtgärdslista och trodde att hon skulle komma med något nytt när hon sa att Paracastextilierna ska fram. Men det visade sig att personalen redan var inne på samma sak.
Kritiken har varit stor mot att de värdefulla textilierna har legat undangömda i magasin sedan Etnografiska museets samlingar övergick i Världskulturmuseets ägo. När och hur de ska visas återstår att se.
- När jag frågar människor varför Paracastextilierna är så viktiga kan någon säga för att de är så gamla, någon annan för att de har så underbara fibrer och mönster. Men jag vill tränga in och se vad det är som är så viktigt. Det är väldigt spännande att se på dem med nya ögon, säger Margareta Alin som tycker att deras ursprung som liksvepningar i Peru är något att ta fasta på.
Hon drar sig till minnes en lyckad utställning om döden och kroppen på nya etnografiska museet i Paris.
- Jag tycker om sådana stora ämnen. Liv och död är viktigt, säger Margareta Alin och hummar.
Tidigare har hon berättat om sina passioner i livet. Det är lite banalt, tycker hon. En allätare i kulturutbudet. En Malmöbo som går mycket på teater, en 61-årig kvinna som förr om åren kunde arrangera rockkonserter men nu alltmer glidit över till att lyssna på klassisk musik. På semestrarna åker hon och maken ofta ut till havs. Han styr. Segling är inte hennes grej, även om hon gillar att vara ute på havet.
När hon får tid att läsa blir det ofta något om Förintelsen eller andra fasor.
- Då och då säger min man att jag måste läsa en deckare så jag inte alldeles gräver ner mig i det svarta. Jag har en svart ådra. Jag bär världens elände, säger Margareta Alin.
När frågorna rör yrkeslivet pratar hon på så att chilin aldrig tycks bli uppäten. Men när samtalet närmar sig hennes privata sfär blir hon betydligt mer på sin vakt, svaren korthuggna och tuggorna fler. Hon vill inte alls prata om vad som kan ligga bakom hennes fascination för allsköns ohyggligheter.
- Det går jag inte in och spekulerar i, säger hon.
Margareta Alin talar välartikulerad skånska sprungen ur uppväxten i Kristianstad. Förutom några år på internatskola i Bohuslän har hon hållit sig i de södra delarna av Sverige. I tonåren tänkte hon sig en framtid inom biblioteksvärlden och började läsa etnologi. Så fick hon sommarjobb på Länsmuseet i Blekinge och hittade sin nisch. Själv har hon aldrig varit någon samlare, men hon tycker att det är viktigt att samhället är det.
- Man kan fråga sig varför man ska samla på föremål, men för mig är det väldigt kulturpolitiskt. Det är ett sätt för människor att uttrycka sig. Att syssla med dokumentation och kulturhistoria är en demokratisk process, säger Margareta Alin och kommer osökt att tänka på Landskrona.
Hon var kulturchef där under sjuttiotalet och är märkbart stolt över hur staden då utvecklade sig. Då etablerade sig Skånska teatern i Landskrona som gick från att vara i stort sett död kulturstad till något av modell. Margareta Alin tycker att många av den tidens idéer fortfarande har bäring.
"Så gjorde vi på sjuttiotalet i Landskrona", säger hon flera gånger.
En av hennes viktigaste erfarenheter från förr är vikten av öppen debatt. En sådan vill hon föra om Världskulturmuseet, inte bara med personalen utan också med göteborgarna. Museet måste vara förankrat lokalt, menar hon. Hon vill inleda samtal där allmänheten får komma med åsikter om utvecklingen sedan den upplysts om direktiven för museet, hur mycket pengar som finns och vad som ingår i samlingarna.
- Så det är lite gamla grepp jag tänker på, säger Margareta Alin som har fem år kvar till pensionsåldern.
Hon säger att hon inte vet hur långt det nya chefskontraktet sträcker sig, men antar att det är två gånger tre år.
- Jag jobbar så länge det är roligt. Till Kulturen kom jag in i något som var väldigt gammalt, med svår ekonomi och ruttna hus. Nu fungerar det bra och jag känner mig färdig. Men jag känner mig inte riktigt färdig med yrkeslivet. Det kommer väl, säger Margareta Alin och skrattar.
