Det lyriska, ibland bångstyriga språket och en tydlig närvaro utmärker estradpoeten Niklas Mesaros debutroman Sjöhästar, som främst riktar sig till unga vuxna. Läsare som följt den tvåfaldiga poetry slam-mästarens framträdanden kommer att känna igen flera av hans prosadikter som sömlöst lagts in i berättelsen om ett älskande par i dagens Stockholm. En del av kraften i den muntliga spoken word-konsten har visserligen gått förlorad mellan de hårda pärmarna, fast tillräckligt mycket energi finns kvar för att göra romanen till en minnesvärd läsupplevelse.
Sjöhästar börjar med att Nasim meddelar Nilo att de behöver prata. Efter fem år tillsammans kanske de behöver ta en paus? Nilo får välja var de ska träffas och hen funderar över vilken plats hen är beredd att offra: "Små barn och djur kommer instinktivt att må illa på den platsen, glass kommer att smälta oförklarligt snabbt… en skugga [kommer] ständigt att vara närvarande vid husfasaderna och stympa det gathörnet från resten av staden."
Maktbalans som rubbas
Relationen, förstår vi i återblickar, har varit härlig och utvecklande, men någonstans har paret kört fast. Som höstlöv ligger post-it-lapparna i Nilos lägenhet och vittnar om både ömsinta och på senare tid mer provokativa budskap dem emellan. Nasim har gått från att vara arbetslös socionom på Hisingen till att ha headhuntats av en flashig reklambyrå i Stockholms innerstad, en klassresa som inneburit en förändrad balans i förhållandet.
Författarens sympatier ligger tveklöst hos Nilo. Det gör att dynamiken i romanen hotar att stelna då andra personer mest blir projektionsytor och inte är där i sin egen rätt. Det hindrar inte att det är givande att vara i huvudpersonens vältaliga sällskap.
Det faktum att kärleksparets könidentitet aldrig avslöjas eller problematiseras är en poäng. Icke-binära böcker är ännu sällsynta, men kommer alldeles säkert att bli vanligare i takt med att fler vågar bryta sig ur ett stereotypt normtänkande.
