Premiärer för de turnerande teatrar som spelar för barn och unga är sällan glamorösa. Uppsättningarna är gjorda för publikens hemmaplaner, oftare gymnastiksalar, aulor och klassrum än traditionella scener. För att skapa en tydligare känsla av kickoff för de nya produktionerna lägger Regionteater väst samman flera premiärer. I år är det extra motiverat eftersom teatersidan, under konstnärlige ledaren Lars Melin, arbetar med ett gemensamt tema: Motstånd, vilket har genererat tre olika uppsättningar som premiärvisades på Bohusläns teater i Uddevalla i fredags.
Temat har utvecklats i mötet med Stina Oscarson, författare, regissör och debattör. Hennes intresse för demokratifrågor är bland annat inspirerat av den amerikanske Right Livelihood-pristagaren Gene Sharp (1928–2018). Han formulerade 198 metoder för icke-våld som samhällsförändrande kraft och några av dem har legat till grund för teaterarbetet.
Idag handlar de ungas värld mycket om rädsla, hot och press av olika slag – allt från klädkoder till klimatförändringar. Regionteater väst vill ingjuta mod att ifrågasätta och bjuda motstånd. Ett teaterbesök kan förändra det enskilda barnets uppfattning av både sig själv och omvärlden.
Det låter som 1970-talets samhällstillvända teater och visst finns det tydliga budskap, eller snarare tydligt ställda frågor. Men plakatsvaren saknas. Istället präglas uppsättningarna av interaktiviteten, att göra barnen aktivt delaktiga i frågandet.
Hopp och hinder, för de yngsta årskurserna, går försiktigt fram. Regissören Carl Olof Berg och ensemblen tar fint fasta på den fysiska leken, men först efteråt, i foajén får barnen rida och rykta käpphästarna. På scenen är det Jan Coster, Ellen Lion Siöö och Jenny Nilsson som i stiliga kostymer rider dressyr och hoppar hinder. Hockeyklubbor förvandlas av fantasin till fyrfota älsklingar. Trots tävlingen är det vänskap och solidaritet som präglar trion. Motståndstemat handlar mest om att våga känna det man känner, särskilt när överraskningarna kommer.
Mellanåldrarna får i Höj blicken ett besök av "motståndsrörelsen" i form av lätt Star Wars-klädda Michael Engberg och Furat Jari. Formen är klassisk klassrumsteater där skådespelarna gör en presentation av härskartekniker och motståndsförslag. Regissören Karl Seldahl utnyttjar den pedagogiska situationen, men för in en rad osäkerhetsmoment, främst drivna av Jan Kardells ljuddesign. Som en brygga till avslutningen och elevernas medverkan strör Seldahl och dramaturgen Anna Berg in poesi och andra texter med existentiell klang, men jag tror att genomgången av härskarteknikerna bättre vidgar perspektiven.
Stina Oscarson är inte bara inspiratör utan även manusförfattare och regissör för Stå upp!
Gympasalen är en avspärrad terminal där Rebecca Hayman, John Lalér och Misagh Sharifian med publikens medverkan spelar fram en rad konkreta exempel på motstånd utan våld. Att stå upp blir en fysisk symbol några gånger om. Jag vill inte spojla mer, för interaktiviteten är poängen; känn på! Publikens medverkan dras dock för långt, skådespelarna hamnar i att redovisa istället för att gestalta. Men visst ställer hela motståndsprojektet viktiga frågor.
