Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

BRINGAR LJUS. I en samtid utan allvar och i ett litteraturklimat dominerat av lättsmält skval är Norén både radikal och smärtsam, skriver GP:s kritiker Mikaela Blomqvist.  Bild: Fredrik Sandberg/TT
BRINGAR LJUS. I en samtid utan allvar och i ett litteraturklimat dominerat av lättsmält skval är Norén både radikal och smärtsam, skriver GP:s kritiker Mikaela Blomqvist. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Motgift mot samtidens dumhet

Lars Noréns andra samling fragment ger Mikaela Blomqvist en välbehövlig paus från samtidens lättsamma skval.

SAMLING

Lars Norén

Fragment II

Albert Bonniers Förlag, 2018

Möjligen låter jag mig förledas av att boken, till skillnad från sin helgråa föregångare, är vit men när Lars Norén nu ger ut en andra samling fragment, Fragment II är tonen jämförelsevis klar och ljus. Liksom den första samlingen, Fragment från 2015, rör det sig om en fyrkantig, mycket tjock (denna gång till och med något tjockare) bok med någon eller några pregnanta meningar på varje sida. Ett av de kortaste fragmenten lyder: ”De gamla dör mer”.

Ur den vackra Stoft från 2016, Noréns första diktsamling på 36 år, har ett par delar ur dikter skurits ut och gjorts till fragment, däribland en önskan om att få följa Pasolinis aska till helvetet. Men Fragment II delar med Stoft inte minst upptagenheten vid stoftet självt som i sin tur är lånat från T.S. Eliots Det öde landet. I en berömd rad skriver Eliot ”I will show you fear in a handful of dust” och i Fragment II svarar Norén honom ”jag vet, jag har sett det”.

Genom fragmenten singlar sedan stoft, aska och snö. Hela livet framträder som ett långsamt döende, en gagnlös strävan mot intet och den dunkla Norénska avskapelsen. I ett fragment föreslår Norén att man bör börja ta farväl redan som barn eller direkt vid födseln ”både för sin egen och för andras skull”. Och mot samtiden dummaste idéer är Norén ett välbehövligt motgift: ”Den enda gång som man kanske verkligen lever i nuet är när man dör”. I en kultur full av dödsförnekare framhärdar han istället i att döden är ”människans största gåva” och att ”människans död är hennes ljus”. Döden återkommer också som skräckfylld slapstick: ”En dag ramlar man helt enkelt ut ur sig själv som ett lik”.

I ytterligare fragment driver han upphävandet av den egna existensen till sin spets. Så hävdar han att ”Om barnet blir till i sin mors ögon kan jag med visst fog, och utan otacksamhet, hävda att jag inte har blivit till”, i ett följande fragment ”Jag kan bara tacka min mor för att jag inte har blivit född”. I ännu ett konstaterar han att han kommer att födas först när han har levt färdigt. Formuleringarna är lika rättframma och enkla som deras grunder är dunkla. De motsätter sig, inte minst genom sin koncentrerade form, tolkning. De glesa vita sidorna ger å andra sidan gott om utrymme för läsaren att stiga in i boken.

Det är en frihet som Norén själv tar sig med andras verk. I ett fragment diktar han vidare på Becketts pjäs I väntan på Godot, efter att ha fastställt att väntan ju alltid implicerar ett uppskjutande: ”Didi och Gogo, fyrtio år äldre – uppspända i sin nednötta väntan, ännu ursinniga och desperata för att de inte kan sluta med att skjuta upp ankomsten av den som de väntar på”. Skönlitteraturen med Celan och Hölderlin återkommer boken igenom liksom filosofin med Heidegger, Nietzsche och Simone Weil. Bland tankarna om litteraturen finns några av bokens mest precist formulerade fragment: ”Om litteraturen ger oss frihet gör den det genom att den försätter oss i den större fångenskapen hos blicken på oss själva – alltså handlar det inte om frihet utan om vanmaktens insikt”.

I en samtid utan allvar och i ett litteraturklimat dominerat av lättsmält skval är Norén både radikal och smärtsam.

När det kommer till det egna författarskapet konstaterar Norén att ”Min frånvaro i den svenska litteraturen fyller jag med glädje”. Ett påstående som möjligen kan förstås i relation till konstaterandet att skrivandet är ”röstens meningslösa ansträngning att göra sig fri från kroppen.”

Norén verkar framkalla irritation hos många. Det är svårt att förstå varför. I en recension av fjolårets intressanta prosalyriska bok Efterlämnat kallade en ung kritikerkollega honom kokett med allt sitt svårmod. En likaledes ung kritiker tyckte att texten led av självgodhet. I åter andra recensioner klagas över brist på humor.

I Fragment II använder Norén utnötta ord med tyngd och allvar. Det är döden, språket, litteraturen, verkligheten, Gud och fascismen. I ett fragment frågar han sig om han behöver ”ett så stort språk för att ihärdigt klart” se sin litenhet. Svaret blir ett enkelt ”förmodligen”. Men Norén använder inte bara ett stort språk, han upphäver den vanemässiga användningen av det. I en samtid utan allvar och i ett litteraturklimat dominerat av lättsmält skval är Norén både radikal och smärtsam. När han konstaterar att ”Kvar finns snart bara det språk som endast kan talas i en verklighet som vi inte uthärdar” är det en varning att lyssna mycket noga till.

Och den som värjer sig mot svartsynen behöver tvärtom läsa noggrannare, förslagsvis med början i detta fragment: ”Idag har jag svårt att ta mig ut ur mörkret som jag härbärgerar – vad är det för mörker, och varför ge det ett så vackert namn - mörker, det vittnar ju mest av allt om ljus”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.