Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten

Mobilen är den nya megafonen

Emanuel Karlsten om hur livesändningar med mobiltelefonen blivit ett mäktigt verktyg för aktivismen. Så mäktig att den kan stoppa utvisningar, som i det aktuella fallet med Elin Ersson som nyligen gjorde just det.

Bildgoogla på “aktivist” och du får upp megafoner. Det har använts i decennier och är, näst plakatet, det mest ikoniska vapnet för modern aktivism. Tills nu? Tänker jag när jag ser aktivisten Elin Erssons videoklipp från Landvetter.

Du har kanske inte sett klippet, men det har visats över två miljoner gånger på Facebook, rapporterats om i allt från The Guardian till tyska stortidningar. Och i GP, så klart.

Elin Ersson är från Sundsvall, student i Jönköping och åkte till Landvetter för att sätta sig på det plan mot Turkiet som skulle deportera en asylsökande afghan. Det var inte första gången hon var på Landvetter för att protestera mot utvisningar, men det var första gången hon skulle gå så här långt. Ingen annan kunde. Familjen till den utvisade var förkrossad, övertygade om att deras familjemedlem skulle dö om han nådde Afghanistan.

Så Elin gick ombord. När alla andra passagerare satte sig ner, stod hon kvar i gången. När kabinpersonalen bad henne sitta, stod hon kvar. När tillsägelserna blev allt mer stränga, andra resenärer allt mer irriterade, stod hon kvar. Elin rörde sig fram och tillbaka i gången, överallt omgiven av det hundratal passagerare som inte förstår varför Elin inte bara skärper sig, sätter sig, så de kan åka. Elin försöker förklara. Situationen blir allt mer hotfull.

Så Elin tar fram megafonen för 2010-talet: Mobilen. Hon startar en direktsändning, Facebook live, och direkt publiceras allt hon gör, alla reaktioner, ut på nätet. Om någon skulle ta telefonen från henne, om kabinpersonalen skulle gå över sina befogenheter eller tvinga av henne, skulle det dokumenteras. En tredje aktör tar plats i rummet och Elin markerar det genom att ljudligt rapportera på engelska vad som händer. Alla på planet ska förstå: “Jag är inte ensam, jag har en odefinierbar allmänhet med mig”.

Vi som i efterhand ser direktsändningen (den publiceras automatiskt, oavsett om sändningen avslutas frivilligt eller inte) kastas in i handlingen. Någon försöker ta mobilen från Elin, någon skriker “sitt ner”. Elin fortsätter direktrapportera, att hon kommer stå upp tills den utvisade mannen får gå av planet. Hon säger det till kameran, men lika mycket till människorna runt henne. Den första minuten av sändningen är hon samlad, men snart uppstår några sekunders paus, Elin får chans att stanna upp, andas djupt, titta ut över det fullsatta planet, och låta vad hon gör sjunka in. Hon blinkar några gånger, torkar tårarna och stålsätter sig. Hon påminner personal och medpassagerare att deras eventuella försening väger lätt mot en man vars liv är på spel. En passagerare uttrycker sitt stöd. En annan skäller, försöker ta hennes vapen, hennes mobil. Kabinpersonalen bryter in, ger tillbaka telefonen. Sändningen fortsätter.

Det är en sällsynt stark uppvisning i civilkurage. Över hur ensamaktivisten inte längre är ensam. Hur den med några knapptryck kan spegla inte bara en övertygelse, utan också ett budskap som vinner mer och längre än vad megafoner och plakat någonsin har nått.

Den här texten är inte ett försvar för det eventuella brott eller civila olydnad Elin begick. Oavsett vad du tycker i sakfrågan går det att fascineras av hur en ensam ung student lyckas tillfälligt stoppa en deportering (den utvisade fick gå av) och vinna miljoners engagemang.

Megafonen kanske förblir en stilikon för aktivisten, men mobilen är deras nya vapen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.