"Var ska du åka?"
"Grekland!"
“Ah, jag gillar inte Grekland.”
Våra blickar möttes en sekund. Hans något förlägen, min mer generad för jag förstod genast. Han har också varit där. För några månader reste han sitt livs farligaste resa över Medelhavet till Grekland i hopp om en framtid.
“Just det”, sa jag och skrattade lite i ett försök att ta mig ur vår kulturella krock. Han berättade om gummibåten. Hur många de var, om den flera dygn långa vandringen på ön. Ingen mat, inget vatten. Han log, ville inte skuldbelägga, bara dela minnen som just sköljt över honom.
Vi satt tysta en stund. Mest för att jag kände mig dum. Mitt semesterparadis var hans helvete.
Nu står jag med fötterna nedborrade i den grekiska sandbotten och kan inte sluta tänka på det. Vattnet är så vackert. Jag tar några första simtag. Det är salt och helt stilla. Tänk att det här havet är Europas taggtråd. Avgrunden som måste övervinnas för att kunna lämna den vidriga hopplösheten på andra sidan. Och här simmar jag. Idag är taggtråden min jacuzzi. Jag har rest långt och betalat dyrt för att få ta simtag här.
Jag dyker. Vattnet är så rent. Inga äckliga alger eller maneter som stryker utmed kroppen. Tänk om jag snart skulle simma in i en människokropp! Äh, vad är det för dum tanke. Ett kallt, likblekt barn då? Nej, sluta! Men kanske kläderna från en människa som har drunknat? Tänk om jag råkar känna någons skjorta nu!
Jag simmar i land. Googlar. 700 flyktingar drunknade i Medelhavet för bara en vecka sedan. Över 2 000 totalt i år. Det är mer än under samma period förra året. Fortsätter det i samma takt kommer vi slå förra årets rekord – året då världen gick sönder av bilden på treårige Alan uppsköljd på stranden. Nu? Nu åker vi charter till Grekland, plaskar sorglöst i samma vatten och checkar in på små reservat till hotellkomplex där vi kan leva i överflöd av bibliska proportioner. Mitt största problem under resan blir att jag ibland äter så mycket att jag inte får plats för dessert.
Det tar mig knappt fyra timmar att flyga hem. Till familj, släkt, vänner, midsommar, tidningsspalt, betald semester, förskola och ... tre afghanska pojkar. Tre afghanska pojkar som längtar efter att få bekymra sig om sillrecept till midsommar. Istället grubblar de över möjligheterna med permanenta uppehållstillstånd.
Och som ibland har mardrömmar om flykten över ett Medelhav dit du och jag semestrar för att leva ut våra drömmar.