"Mitt Göteborg ligger lagom långt från makten"

Nej, vi är inte ängsliga i Göteborg, skriver Kajsa Widegren i GP-kulturens serie om göteborgarnas förhållande till sin hemstad.

ANNONS
|

Det finns de som hävdar att Göteborg har blivit ängsligt, ett näste för trygghetsnarkomaner som hukar bakom den politiska korrekthetens inhägnader. Har staden blivit en plats för oroligt sneglande? Göteborg med sin stolta historia, där den oppositionella liberala hållningen utmanade Stockholms konservativa kungastyre. Där filmer som skulle ha belagts med visningsförbud i Stockholm ändå kunde visas på stadens biografer (först i landet med att ha en biograf? – Göteborg såklart!). Vad var det som hände, som till exempel gjorde att Världskulturmuseet 2005 tog ner en tavla efter påtryckningar från muslimer i stan, och på Bokmässan som tvekar inför att låta – men i slutändan inte hindrar – en nynazistisk tidning att delta på mässan? Jag menar att det är något helt annat med Göteborg: inte ängslighet, utan en känslig beredskap för motsättningar och kamp. En plats som ligger på behörigt avstånd från den riktiga makten, blir en plats som kan skapa, om inte sina egna lagar, så i alla fall sina egna normer. Och där normer är rörliga och ständigt ställs i opposition till, liksom skavs mot, andra normer utvecklas en särskild blick för det kontingenta: det tillfälliga och obeständiga hos det vi tar för givet. Jag bläddrar i boken om den Malmska valen som Jonas Magnusson och Cecilia Grönberggav ut 2002, Leviatan frånGöteborg. Jag gillar särskilt stycket om göteborgsvitsen som både sätter den i relation till Göteborgs judiska historia och till språkets ihålighet, det faktum att vi aldrig kan lita på vad orden betyder, att de ständigt är på glid från oss. Som en fotnot kan jag berätta att jag verkligen hatar göteborgsvitsar. Men att de finns, att de har en historia och den historien flätar in sig i mitt Göteborg, det är en helt annan sak. Men där normer skaver finns det också konfrontationer. Som när nynazisterna attackerade Spartacus barnkör i KPML(r)s 1 maj-tåg med en rökbomb, någon gång på 80-talet. Ja, jag var mitt i den, rökbomben alltså, för det var barnkören som var målet. Min naturliggjorda, radikala vänstertillvaro med Sprängkullens allaktivitetshus och Nationalteaterns barnpjäser, var slut. Jag letar efter spår från en annan händelse, på ett sätt lika våldsam, men helt annorlunda. Den dubbelexponeras i mitt minne: både som helt sann och samtidigt helt efterhandsmärklig, nästan drömsk, en efterkonstruktion? Alla klasserna i min skola fick tåga iväg på morgonen, genom Nordostpassagen och upp på berget där Naturhistoriska museet ligger. I slänten ner mot Linnéplatsen fick vi sätta oss ner och beskåda sprängningen av huset som låg i hörnet där Linnégatan och Övre Husargatan möts. Det var ett stort sekelskifteshus som kallades Linnéplatspalatset, men som hade sättningar och skulle rivas. Jag minns bara att jag hukade i den daggiga undervegetationen och att byggnaden långsamt men obönhörligen föll ihop inuti ett stort rökmoln. Enligt källorna hände detta den 24 mars 1984. Mitt Göteborg är – precis som alla platser är för den som växer upp på dem - platsen för en mängd obegripligheter som långsamt och kanske med tiden får sina sammanhang och börjar framträda som meningsfulla. Jag tror inte att just min uppväxt och min plats skiljer sig från någon annans, i det avseendet, men jag undrar mycket över det pedagogiska beslutet som låg bakom studiebesöket till sprängningen av ett jättelikt sekelskifteshus. Vad var ens pedagogik då? När jag berättar för människor om slänten ner mot Linnéplatsen den 24 mars 1984, så ler de lite, för det är en bra anekdot, på något sätt. Den har visserligen ingen poäng, men den minner om så kallat enklare tider när lågstadiefröknar gjorde saker helt random och barn inte syntes vara så ömtåliga. Naturhistoriska museet tronade över denna händelse. Det var en nod i mitt uppväxtlandskap, med sin sirliga guldspira på toppen. Står inte museet för någon slags fast punkt, någon slags fakta som vi kan hålla oss i när normerna stormar omkring oss? Det Malmska odjuret står stelnat i sin sal, men fjärilarna på nålarna bleknar sakta till färglös anonymitet. I backen ner från museet: en modell över solsystemet där museet är solen och planeterna är monterade på stenstoder, i skalenlig storlek och på skalenligt avstånd från varandra: Mercurius, Venus, Jorden, Mars, och så vidare. Jag minns att någon vuxen berättade att Pluto-modellen, för att stå på skalenligt avstånd från resten av planeterna stod långt borta i Högsbo. Jag visste inte riktigt var Högsbo låg. Jag tänkte att jag skull leta upp Pluto där borta i Högsbo – jag har tänkt det länge nu – men så upphörde ju Pluto att räknas som planet. Inte ens den trygga naturvetenskapen kan stå för något evigt, universellt och stabilt. Det kontingentas vind blåser genom Slottsskogen och ut mot Högsbo. Hur lät kontroverserna kring Plutos varande och icke-varande som planet? Och vad har hänt med alla Plutos, i alla solsystemsmodeller världen över, sedan astronomin, i sin oändliga visdom, bestämde att Pluto inte längre skulle definieras som planet? Pluto, allra längst ut i solsystemet, på ett ensligt avstånd från alla de andra planeterna, men med ett roligt namn, som kanske betydde att ensamheten var liksom självvald, som något som bara råkar hända, i en lek.

ANNONS
ANNONS