Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson kämpar just nu med en misstroendeförklaring.
Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson kämpar just nu med en misstroendeförklaring. Bild: Paul Wennerholm/TT

Misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson är ett skämt

Synen på straff har blivit helt skev i Sverige. Bara hämnd – ingen vård. Att oppositionen kastar sig över justitieministern för att han inte är tillräckligt hård mot brottslingar är ett bevis på hur djupt landet sjunkit in i denna nya, låga moral. Det menar GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det finns en liten sanning ingen längre låtsas om. Inte justitieminister Morgan Johansson. Absolut inte Sverigedemokrater och Moderater. Den aktuella misstroendeförklaringen är bara det senaste steget i en upptrappad kamp om att låsa in så många som möjligt och slänga bort nyckeln. Alla tävlar om att ösa på högre fängelsestraff på alla brott de ser.

Men sanningen är att höga straff inte hjälper.

Detta vet egentligen de flesta om. Kriminologerna har trots mycket forskning fått fram lite belägg för att straff skulle ge någon avskräckande verkan på brottslighet. Vi vet också att gängkriminalitet snarare beror på social utsatthet än någon inneboende ondska som strömmar ur förorten. Och vi vet att personer sjunker djupare in i kriminalitet av långa fängelsevistelser, framförallt om de straffas i tidig ålder.

ANNONS

Dessutom: för de allra flesta medborgare är just själva hotet om fängelse poängen, inte längden på straffet. Benägenheten att i stundens hetta mörda, våldta eller knarka minskar om det innebär att man sätts bakom lås och bom om man gör det, är den helt riktiga tanken. Däremot spelar det mindre roll många år man tillbringar bakom lås och bom. Livet för brottslingen är förstört oavsett. I Googles och Lexbase tidsålder förlåter samhället aldrig en syndare.

Det handlar om en skev moral, sviktande tro på samhället och politisk inkompetens

Trots att vi vet allt detta skiter de flesta av oss blankt i det. Vi röstar ivrigt på de som vill höja straffen mest på flest brott. Som om det inte fanns ett facit på andra sidan Atlanten. Tack vare USA vet vi precis vad som händer man ser stränga straff som lösningen – i dag sitter nästan en procent av landets befolkning fängslad – med en överrepresentation av fattiga, svarta och invandrare. Ett katastrofalt, inhumant misslyckande.

Det märkligaste av allt är att svenska folket i en annan tid rörde sig bort från en sån här ordning. Det svenska 1970-talets fängelsesystem som skildras i Netflixserien “Clark” hade samma begränsade respekt för människoliv som det amerikanska i dag. Unga fattiga arbetarkillar som Clark fick inte vård utan ungdomsfängelse. Fångar kunde låsas in på obegränsad tid i så kallad internering. I serien skildras allt detta. Clark själv kan ses som ett praktexempel på vad som händer när brottslingar aldrig får en andra chans. Kriminaliteten blir ens enda identitet.

ANNONS

Detta var en tid då människovärdet stod högt i kurs. Andra världskrigets fasor låg bara några decennier bort och Vietnamkriget hade skärrat en ny generation. Kanske var det anledningen till att man under 70-talet efter stor debatt påbörjade en reform av straffsystemet (Hasse och Tages film “Släpp fångarne loss - det är vår!” från 75 är en kvarlevande spillra från detta). Synen på straff förändrades, från hämnd och förvaring till rehabilitering och vård. Det var ett självklart steg framåt mot ett civiliserat samhälle som tar hand om alla. Också de som gör fel.

Att landets politiker – och väljare – nu rör sig rakt emot denna riktning handlar inte om okunskap. Det handlar om en skev moral, sviktande tro på samhället och politisk inkompetens. Hyper-individualismen, ökade klassklyftor och en kvav historielöshet har undergrävt vår empati för andra samtidigt som dagens generation politiker är bleka kopior av sina samhällsbyggande företrädare. I stället för att bygga framtidens Sverige jagar man säsongens väljare med löfte om hämnd och hårda tag. Så till den grad att oppositionen nu alltså är redo att fälla hela regeringen för att en justitieminister som lagt två hela mandatperioder på att vara så sträng det bara går inte varit sträng nog.

ANNONS

Det är bedrövligt. Men lyssna inte på mig. Lyssna i stället på förre justitieminister Thomas Bodström, en man som till skillnad från Morgan Johansson faktiskt är utbildad jurist. I en intervju med ETC recenserar han sin efterträdares insatser på det straffrättsliga området:

“Det är så enkelt att kräva högre straff, det krävs inte något intellektuellt fyrverkeri och man behöver inte vara jurist eller ha en vetenskaplig grund.”

Ungefär precis så.

Läs mer av Björn Werner:

LÄS MER:”GVFÖ” är SVT:s mest oetiska program

LÄS MER:60-talisterna fattar inte hur de ska styra landet

LÄS MER:Jag har bara fina minnen av atombomben

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS