Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Misslyckad klassresa

Teater Cinnobers satsning på högläsning öppnar för intressanta diskussioner, men vart tog frågan om den konstnärliga kvaliteten vägen?
Teaterbaren på Atalante är ett lika enkelt som genialiskt koncept. En eller flera skådespelare läser upp en dramatikers verk med ett minimum av utlevande och gestaltning. På det viset tvingas man lyssna till texten i stället för att spekulera i hur väl skådespelarna lyckats göra rollerna till sina. Det uppenbara glappet mellan den som läser och pjäsen är inte det minsta störigt - i stället illustrerar det att det rör sig om ett konstverk. Närhet varvas med distans, inlevelse med analys. Precis så ska dramatik upplevas, bortom det förföriska och förminskande.

Så när Emelie Rödström på måndagskvällen läste upp Den älskade av Lisa Langseth, ackompanjerad av Emma Nordlund på cello, var det just texten som fokuserades. Monologen om hur Katarina misslyckas med sin mentala klassresa bort från den "tråkiga förorten" in i finkulturen väckte ett flertal frågor om skrivandet och möjligheten att göra gestalter ur arbetarklassen rättvisa.
Katarina upptäcker efter ett besök på operan vilket tråkigt liv hon har. Hon börjar därför lyssna på oförståelig klassisk musik - och hamnar till slut i ett förklarat tillstånd. Hon drabbas av musiken, liksom hon senare drabbas av en äldre dirigents sublima förhållande till livet.
Den efterföljande paneldebatten med kulturnämndens nya ordförande Ewelina Tokarczyk, sociologen Donald Broady, journalisten Johan Öberg och samhällsdebattören Göran Greider (på en bristfällig telefonlinje från Stockholm) var ett försök att med utgångspunkt i pjäsen, liksom i Bourdieus teorier om kulturellt kapital, skissera en bild av dagens Sverige. Synd bara att de församlade så snabbt enades om pjäsens förträfflighet och övergick till att tala mer generellt om dagens klassamhälle.

För det var något oroande med Katarinas förhållande till den klassiska musiken. Det så kallade kulturella kapitalet låg som ett lock över texten och därför blev det svårt att helt förstå Katarinas motiv och drivkrafter. Liksom hos panelen fanns där en outtalad värdering av olika kulturella uttryck. Mahler smäller högre än Vikingarna.
Eller för att säga det så här: Jag är övertygad om att Ewelina Tokarczyk - trots sitt tal om att arbetarklassen inte behöver gå på opera och att kulturpolitik handlar om att ge människor självkänsla nog att tycka att det är okej att titta på Bingolotto - värderar kvällens föreställning högre än Gundes lucköppningar. Det gör även jag. Men varför då inte ta tag i frågan om konstnärlig kvalitet - och på allvar diskutera vad som gör saker angelägna, bortom det rent instrumentella?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.