Minska bidragen till "icke kommersiella" gallerier

LÄS MER: Dags för det delade Konstgöteborg att sluta fred

Konstnären Stefan Karlsson beskriver i GP Kultur Göteborg som en segregerad konststad – segregerad i meningen uppdelad i isolerade små öar där var och en sköter sitt. Karlsson menar att detta är av ondo för konstlivet, som behöver sammanhållning. Vi vill först säga att vi delar den uppfattningen, men hans artikel provocerar oss också till ett par klarlägganden om hur gallerisektorn ser ut i dag – som vi hoppas att framförallt kulturnämnden vill lyssna på.

Stefan Karlsson beskriver stadens galleriscen som tudelad: ”De nya unga gallerierna drivs av eldsjälar utan någon ekonomisk vinst och de gör inte avkall på de samtida diskurserna. […] I det motsatta spektrumet befinner sig de traditionella kommersiella gallerierna, hyreshöjningar spelar mindre roll för dem då försäljningen går bra.”

Vi som undertecknat denna artikel placeras nog av många i den senare kategorin av traditionella kommersiella gallerier. Tvärtemot vad Stefan Karlsson säger kan vi vittna om att det är oerhört svårt att få någon lönsamhet i verksamheten som gallerist i Göteborg. Och det är den största orsaken till att man i Göteborg under flera år talat om den så kallade galleridöden i staden.

Att som Stefan Karlsson gör, kalla en grupp av gallerier för kommersiella gallerier och en annan grupp för drivna av eldsjälar är dessutom mycket problematiskt. Gallerierna som Karlsson tillskriver ”eldsjälarna” brukar kallas för ”icke kommersiella”. Dessa gallerier drivs i flera fall av aktörer som får kommunala verksamhetsbidrag, till skillnad ifrån de så kallade kommersiella gallerierna . Begreppsanvändningen är flytande och missvisande. Letar man efter någon innehållslig konstant visar det sig att det just är det kommunala stödet (inte sällan i kombination med regionala och statliga bidrag) som gör att vissa gallerier kallas icke-kommersiella.

I praktiken kan ett ”icke kommersiellt” galleri i Göteborg i dag se ut och fungera som vilket kommersiellt galleri som helst. Detta vill säga att man visar säljbar konst försedd med prislapp – med försäljning och intäkter som naturlig följd.

Vad som förstås bör vara helt avgörande för att ett galleri ska kunna kallas icke kommersiellt är att där inte finns någon konst som är till salu. Det finns exempel på utställningar, i vissa fall hela verksamheter, där försäljning är utesluten, där bidragshjälpen resulterat i att storartad konst kommit publiken till del.

Så hur skulle då kommunen kunna agera annorlunda – och ändå stimulera gallerier som sysslar med försäljning? Ett sätt är att minska verksamhetsbidragen som stadigt ökat och istället förstärka kommunens inköpsbudget som stadigt försvagats. Det skulle gynna försäljningen av konst och sprida kommunens avsatta medel för konstområdet mer rättvist. Fler konstnärer skulle få intäkter av försäljning. Kommunen skulle få fler konstverk att berika de kommunala arbetsplatserna med, där efterfrågan på konst lär vara mycket hög.

Avslutningsvis ska vi nämna att vi observerat att det nu har blivit fritt fram för alla gallerier att söka bidrag hos kommunen, vilket innebär en väsentlig justering mot rättvisare villkor, Det tidigare regelverket uteslöt på oklara grunder många gallerister från att söka bidrag. Men som sagt – bättre än ojämnt och vanskligt fördelade bidrag vore fler konstinköp. Bidragen borde riktas till den verksamhet där bidragstagaren avstår ifrån försäljning av konst.

Pontus Hammarén, Galleri Hammarén

Ulf Påhlsson, Galleri PS

Paul Thomassen, Galleri Thomassen