Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

2011 fyllde Siv Widerberg 80 år, här fotades hon på sin balkong i Stockholm. Bild: LEIF R JANSSON / TT
2011 fyllde Siv Widerberg 80 år, här fotades hon på sin balkong i Stockholm. Bild: LEIF R JANSSON / TT

Minnesord: Siv Widerberg – med barnens bästa i fokus

Författaren och journalisten Siv Widerberg har avlidit. Stina Nylén skriver om en kvinna som med osviktande realism gav ut ett åttiotal titlar i skilda genrer.

Siv Widerberg hade barnen och deras bästa i fokus under hela sitt långa författarliv – från 60-talets ”Gertrud på daghem” till den volym som skulle bli hennes sista, en antologi med deckargåtor som kom ut 2015.

Däremellan gav hon ut ett åttiotal titlar i skilda genrer. De flesta känner kanske till henne för antologierna ”Barnens första bok” och ”De små barnens bok”, en samling berättelser och dikter som många nyfödda fått med sig från barnavårdscentralen, och lyrikantologin ”Kärlek och uppror” från 1989.

Hon skrev om barn och för barn och med en realistisk, klarsynt och ärlig udd.

Men när det kommer till hennes egna alster strömmar betydligt mer svärta fram över sidorna.

Hon skrev om barn och för barn och med en realistisk, klarsynt och ärlig udd, på ett sätt som vi inte riktigt ser idag; brutalt, naket, rakt på sak. Dikterna kunde handla om mobbning, ur förövarens perspektiv. Slå, slå, tills blodet flyter, sen inget minnas.

Eller om barnmisshandel. ”En örfil/ kommer flygande/ och slår mig hårt/Jag vet inte/vad jag har gjort” heter det i dikten Örfil. Widerbergs lyrik bär drag av Sonja Åkesson och av Sandro Key Åberg, och är kanske inte det man ger en skolklass i uppdrag att analysera idag – och jag frågar mig varför. Den är tillgänglig, öppen, blottar nerverna direkt.

Som prosaist valde hon också att vara barnen nära genom många och täta samarbeten med skolklasser och enskilda elever. Det resulterade bland annat i en serie böcker om en klass mellan sexan och nian, där del två, ”Klass 6 D, Sverige, Världen – Som tårtbitar” är särskilt intressant att betrakta ur dagens perspektiv.

När det kommer till hennes egna alster strömmar betydligt mer svärta fram över sidorna.

Den handlar om en elevgrupp som varit intakt sedan skolstarten vid sju års ålder men inför högstadiet ska splittras och uppgå i andra klasser. Det här skildras som ett fruktansvärt övergrepp, och barnen kämpar för att förhindra det hemska som ska drabba dem. De är inga tårtbitar som kan delas ut lite här och där.

Idag är det där ganska vanligt och accepterat; det anses vara pedagogiskt bra att blanda om och skapa nya konstellationer, bryta upp grupperingar.

Men för Widerberg var kollektivet viktigt. Samhörigheten, den gemensamma historien, att enade stå. Det är sorgligt att tänka på att den glöden och det engagemanget försvunnit på så många plan i dag, inte bara inom barnlitteraturen som gärna riktar in sig på individen och dess framgångar och tillkortakommanden. Vi behöver en blick som Siv Widerbergs.

LÄS MER: Författaren Siv Widerberg har gått bort

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.