Minnesbilder med Proust i tidens teleskop

ANNONS
|

Prousts På spaning efter den tid som flytt är en roman om de fem sinnenas blandningar - synen, hörseln, smaken, doften, känseln men där författaren lät ett sjätte "sinne" bli det överordnade. Nämligen minnet, det ofrivilliga minne som tar de fem sinnenas vägar för att ge romanen dess väldiga tidspektrum av hågkomst och igenkännande.

Det är dock bara alltför lätt att fastna i bilden av den svårt astmatiske och monomant skrivande författaren som gått in i litteraturen som andra gick i kloster, men Proust kommunicerade intensivt med omvärlden från sina parisiska adresser. Han var dessutom förtjust i nymodigheter som telefon och rörpostbrev (så kallad "pneu") och skrev en väldig mängd brev, mer än femtusen. Proust var kort sagt en social arbetsmyra.

ANNONS

Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse har för svenska proustianer och tillkommande nu gjort ett litet men välkommet brevurval från tonårstiden till de sista dagarna. Det är översättaren Anders Bodegård som här hjälper oss att avlyssna Prousts empatiska, rörliga stil, skiftande som vårvinden mellan barnslighet och allvar, ömsint charm och känslig vaksamhet. Proust hade en röntgenblick för det sociala bigotteriet, vilket romanen också lämnar många prov på. Han skildrade Dreyfusaffärens osköna epok.

Vilket sinne är särskilt viktigt? Det har alltid varit ett väldigt prat om thé och madeleinekakor, men jag gör som unge Samuel Beckett och håller istället på musiken. Det är åtminstone ett utsträckt ledmotiv - "den lilla frasen" i Vinteuls sonat och sedan septetten som drar ett rött sidenband genom romandelarna. Det är musik som förvandling och uppenbarelse.

Men vad tänkte Proust på för musik? Proustkännaren Antoine Compagnon är ganska säker på sin sak i Entre deux siècles från 1989. Det är Gabriel Fauré som är inspirationskällan fast en rad olika opus av denne som vävs samman. I Faurés musik skall Proust ha funnit ett musikaliskt uttryck helt annat än det wagnerska. Därmed togs ett steg in i ett nytt sekel.

Så entydig är dock inte Proust - i sitt brev till den rumänske diplomaten Antoine Bibesco 1915 understryker Proust att det är åtskilliga verk som "poserat": Saint-Saëns, Franck, Wagner, "de utglesade rörelserna från Faurés Ballad".

ANNONS

Lite irriterad är han allt över folks tro på att det är gjort på en höft, men inget i denna roman är förstås skrivet med "lätt hand". Den är snarare komponerad som en sorts musik där "Anden leder handen." Men till sist faller nog också hypotesen om hörselsinnet tillbaka ett stycke, för Proust återkommer till det där mystiskt överordnade sinnet i ett av breven från dödsåret.

I ett brev från mars 1922 talar han om "ett särskilt sinne" som är lika svårt att beskriva som synsinnet för en blind. Detta sinne är som ett teleskop riktat mot tiden och får det omedvetna att framträda ur det förgångna ungefär som stjärnor på himlen. Det är alltså ett särskilt slags minne som orkestreras med olika medel.

Proust skriver att han är "så gott som döende". Senare samma vår är han omtöcknad av feber men skriva går - som när han i april sänder ett brev till sin engelske översättare Sydney Schiff. De skulle träffas men Proust beger sig till Ritz istället för Restaurant Foyot. Det hela blir lika maniskt som komiskt.

Ytterligare en månad senare lyckas dock mötet. Schiff arrangerar då 1900-talets kanske märkligaste och mest misslyckade middagsbjudning där gästerna bland andra var Marcel Proust, James Joyce, Igor Stravinskij, Sergej Djagilev och Pablo Picasso. Anledningen var att Stravinskijs premiär på baletten Le Renard, dansad av Djagilevs ryska kompani. Här samlades alltså modernismens grädda. Vad skulle inte kunna yppas där?

ANNONS

Den neurotiske nattarbetaren Proust anländer i grann päls och glacéhandskar och försöker samtala med den sjavigt klädde Joyce som var märkbart påstruken. Det blev mest blyga plattityder. De hade inte läst varandras verk och kunde bara prata om sina sjukdomar. Joyce kände inte heller någon av Prousts aristokratiska bekantskaper och snart snarkade han på sin stol. Proust försökte istället tala med Stravinskij om sin beundran för Beethovens musik men Stravinskij deklarerade kort att han avskydde Beethoven. Och så fortsatte det.

Musik uppstod inte. Det hela kunde i själva verket vara som en dråpligt satirisk scen från någon av salongerna i Prousts roman. En brevsamling som den aktuella öppnar dörrarna till en svunnen värld men väcker därmed också lusten att läsa romanen på nytt.

Marcel Proust

Född 10 juli 1871, död 18 november 1922

Författare, mest känd för romansviten På spaning efter den tid som flytt, som publicerades mellan 193 och 1927

ANNONS